www.bokmalen.nu

Den skyldige
av David Baldacci

"Så nära en femma man kan komma."

Enligt Magnus Utvik är Baldaccis bok Den skyldige riktigt bra. Bokkvartetten har bestämt sig för att se om han har rätt.

I de första kapitlen möter vi Will Robie, amerikanska regeringens främste lönnmördare. En man som skickas på de allra svåraste jobb man kan tänka sig och som aldrig misslyckas. Men så en dag... ja, ni förstår, det måste ske, förr eller senare, han lyckas med uppdraget att döda en högt uppsatt man, men råkar samtidigt döda en oskyldig lite flicka. Något som påverkar honom mer än det borde.

Det är en ganska typisk Baldaccibörjan och den väcker en del funderingar. Robie ser inte på sig själv som en mördare eftersom han jobbar på order av USAs regering. Gör det honom till mindre mördare? Som han själv säger, en av maffians hantlangare som gör samma jobb är utan tvekan mördare. Men inte Robie som jobbar för regeringen?

Kan någon som jobbat i tio femton år som lönnmördare och haft ihjäl en förfärligt massa människor drabbas så hårt av att en oskyldig råkat stryka med? I och för sig ett litet barn, men ändå? Är inte lönnmördare hårdare människor än så? Kan de ens tillåta sig samvetskval? Och vad händer om han inte lyckas skaka det av sig? Är han körd på jobbet då?

Under lite beordrad ledighet får han reda på att fadern som han inte sett evigheter sitter häktad för mord och för första gången på tjugo år reser han tillbaka till hemstaden för att hälsa på sin far. Vi får väl se hur det går.

Det som inte dödar oss
av David Lagercrantz

Sällan har väl författare blivit så utskällda som dem som tar över och bygger vidare på kända författares storverk. Och få har blivit så utskällda som David Lagercrantz för boken Det som inte dödar oss, fortsättningen på Stieg Larssons hyllade Millenniumtrilogi.
"Snyltare"
"Det hade Stieg aldrig accepterat"
"Han gör det bara för pengarna"
"Helgerån"

De hårda orden var många i höstas när boken kom och åsikterna om huruvida det är ok, moraliskt rätt att skriva en bok baserad på en annan författares karaktärer gick isär. Rejält. Dessutom har vi ju här en infekterad arvsstrid i botten som jag i och för sig inte tycker har något med saken att göra, det är inget Lagercrantz ska ta ställning till. I mina ögon är det en juridisk fråga mellan de stridande parterna och ingen annan. Många var dock av en annan uppfattning. Och många var det som tyckte till utan att ha läst boken.

Själv blev jag inte så himla upprörd. Jag såg, och ser, det mer som en hyllning och det har ju skrivits en uppsjö böcker om andra karaktärer vars författare också gått bort och inte blir det särskilt stort ramaskri då. Och argumentet att Lagercrantz tjänar pengar på boken... ja, vad ska jag säga... ALLA författare vill tjäna pengar på sina böcker. Vi vill alla tjäna pengar på vårt yrke, för att kunna leva, betala våra räkningar och i bästa fall fortsätta göra det vi kan och älskar. Dessutom ska en ganska stor pengasumma från boken har gått till Stiegs tidning Expo så, nej, pengarna upprör mig inte. Däremot kan jag tycka att det är fascinerande att det på något sätt anses fult att tjäna pengar som författare, att det per automatik verkar göra boken och författarskapet sämre, både innehållsmässigt och stilistiskt.

När Det som inte dödar ossäntligen fanns i bokhandeln började jag läsa. Och jag blev inte besviken. Jag tycker Lagercrantz förvaltar arvet efter Stieg Larsson bra. Det är en väldigt välskriven bok, bättre skriven än originalen enligt min mening. Handlingen är tät, spänningen byggs successivt upp och jag hade svårt att lägga ifrån mig den. En riktig bladvändare helt enkelt.

Intressant är att man hela tiden pratar om Lisbeth Salander som huvudkaraktär. Det gjorde även Lagercrantz när jag lyssnade på honom på Bokmässan. För övrigt i ett mycket intressant samtal tillsammans med Hans Rosenfeldt om starka kvinnliga karaktärer. Enligt Lagercrantz fascinerades han av Salander och njöt av att skriva om henne. Men i mina ögon är inte det här i huvudsak en bok om Lisbeth Salander. Hon kommer inte aktivt in i handlingen förrän efter drygt en tredjedel. Hon nämns vagt innan dess, utan det här är en historia om hemligheter så stora att någon är villig att döda för dem, det handlar om hackerattacker och en oskyldig pojke vars genialitet försätter honom i stor fara. Men också, naturligtvis, om Lisbeth Salander, hennes onda syster och faderns kriminella förflutna som fortfarande ställer till det för henne.

Det här är som sagt bra en bra bok och jag blev glad när jag hörde att det kommer fler, 2017 om jag förstod det rätt. Jag kommer definitivt att läsa även nästa bok. Och det tror jag de andra tjejerna i Bokkvartetten också kommer att göra, även om vi inte var helt överens om exakt hur bra den här boken var jämfört med de tidigare tre, så läste vi alla Det som inte dödar oss med stor behållning. Åsa var inte så förtjust i rabblandet av matematiska formler och vetenskapliga teorier, hon hängde upp sig på att hon inte förstod. Och jag instämmer till viss del, jag förstod inte heller, men valde att se förbi det. I vår lilla grupp var det nog bara Mia som kunde hänga med i just de partierna faktiskt. Vi fick också en diskussion om huruvida den elaka systern nämnts i de tidigare böckerna eller inte.

Ett litet extra plus fick Mikael Blomqvist hos oss. Det var något befriande över att han förlorat sin stjärnstatus och blivit lite mer luttrad, lite kantstött och desillusionerad. Det gjorde att han kom närmare och jag tyckte bättre om honom den här gången än som den tidigare charmören som fick kvinnorna på fall och njöt av livet.

Till syvende och sist är det här en bok jag varmt rekommenderar och man behöver inte ha läst de tidigare, det räcker faktiskt med att ha sett filmerna för att hänga med. Och jag tror även att den står sig fint själv också.

"... det är alltid fel personer som har dåligt samvete. De som verkligen orsakar lidande i världen bryr sig inte. Men de som kämpar för det goda gnags av samvetskval."

Så sant, inte bara när det gäller den här boken utan livet och världen i stort idag.

Den skyldige
av David Baldacci

Vad händer om man inte träffat en person på tjugo år och plötsligt får reda på att den sitter häktad för mord? Och om den personen är ens far?

Nej det är ingen spoiler, det står på baksidestexten att det är precis vad som händer David Baldaccis "stenhårde hjälte" Will Robie.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur tjockt blod egentligen är. Om man som Will inte haft någon som helst kontakt med sin far på tjugo år bryr man sig då vad som händer nu? Så mycket att man åker tillbaka till den lilla hålan man kom ifrån och där fadern nu sitter häktad för att ta reda på vad som egentligen hänt?

Jag vet inte. Tjugo år känns som tillräckligt lång till för att alla känslomässiga band ska vara klippta. Och när fadern sedan inte ens vill träffa honom... Tja, varför då stanna kvar och utsätta sig för invånarnas blickar, slag, spott och spe? För i deras ögon är han son till en mördare och därmed precis lika skyldig till det som hänt.

Observera att fadern sitter misstänkt, han är ännu inte dömd för något, men misstanken gäller som så ofta här i världen. I och med att misstanken finns så VET folk att det var precis så det var. Och folk är nöjda med att den skyldige nu är gripen och väntar bara på att domen ska falla. Det är naturligtvis förfärligt, men mänskligt. Kanske är det ett sätt vi skyddar oss själva på, genom att vara övertygade om att den skyldige är gripen och därmed kan allt återgå till det normala igen. Skurken är tillfångatagen, länge lever vi andra.

Någonting säger mig att så naturligtvis inte är fallet, att här kommer att nystas upp en historia som är betydligt mer komplex än så, och om vi ska döma av "mallen" för dagens böcker så är pappan inte heller skyldig till det han anklagas för utan utsatt för en komplott av stadens invånare som hatar honom för att oljebolaget lagt ner verksamheten och lämnat flera hundra människor utan jobb. Men men, vi får väl se vad som händer.

Den skyldige av David Baldacci

Jag blir så trött och heligt förbannad på tonårsbrudarna i den här boken. Tre prästdöttrar som borde veta bättre, som borde ha mer hyfs. Prästens ungar är alltid värst heter det ju och här verkar det stämma. Jag, som är helt emot allt vad aga och våld heter, kommer på mig själv att önskar att någon kunde ge dem ett kok stryk.

Nyblivna tonåringar som lurar till sig pengar i utbyte mot information och som sedan hotar med att ropa varg, eller i det här fallet våldtäkt. Som hotar med att "jag säger att du gav mig pengar i utbyte mot en avsugning, att du ville ha sex med mig". När det till slut blir skarpt läge, sju personer dör och polisen kommer till platsen så skyller den lilla ungen ifrån sig. "Han tvingade mig ha att ha sex med honom."

Fullständigt vedervärdigt. Och nu har de ropat varg en gång för mycket, ingen tror dem längre. De faller på eget grepp och risken finns att om det till slut blir allvar, att någon faktiskt försöker våldta dem så blir de inte trodda.

Det finns så mycket i det här som jag avskyr. Dels hur tjejerna utnyttjar andra för att få pengar, dels deras brist på respekt för andra människor och i synnerhet sina föräldrar. Men också att de, som så många andra, utnyttjar våra instinkter och fördomar om män som vill ha sex i ena eller andra formen med yngre tjejer och är villiga att betala för det.

Fy fan för att bli oskyldigt anklagad för något sådant, och som sagt, ropa varg en gång för mycket som kommer ingen att tro dig när det till slut är på riktigt.

Vad är det med franska böcker?
Jag har verkligen försökt analysera vad det är som gör dem så speciella, som får mig att längta efter pennkjolar, höga klackar och strumpor med söm. Som får mig att vilja duka fram enkla men vällagade och välsmakande middagar.

Det är underbara böcker som doftar. Smakar. Andas en air av... någonting. Någonting speciellt.

Det är naturligtvis Sekwas förtjänst. Johanna Daehli och hennes medarbetare har näsa för att välja ut pärlorna. Och i nio fall av tio så lyckas de.

Och sen Paulette
av Barbara Constantine

Så också med Och sen Paulette av Barbara Constantine, ett mysig liten historia om några pensionärer som av en slump flyttar ihop på en gård i Frankrike och på så sätt lever upp och förgyller sitt liv på nytt. Det är en ljuvlig liten historia om godhet, medmänsklighet och helt vanlig, men idag ack så ovanlig, omtanke. Jag mår bra av att läsa det här.

Det är kanske inte Sekwas bästa bok, men den här helt klart läsvärd och perfekt för varma skumbad en kylig vinterkväll. Man fylls av den där ljuvliga franska atmosfären och lägger ihop boken med ett leende på läpparna.

Blev du nyfiken och vill provläsa några sidor så kan du göra det här.

40: Constant Reader
av Linda Skugge

Min relation till Linda Skuggeär... kluven.
Eller vem försöker jag lura egentligen, jag har ingen relation till Linda Skugge. Jag har en bild av henne, en uppfattning grundad på hennes framträdanden i tv i min ungdom och av andras (vuxnas) bild av henne. Det är naturligtvis inte rättvist, men så är det. Hela min tid som tonåring/ ung vuxen dök hon upp i tv, den smala, svarthåriga tjejen med vass tunga och tydliga, obekväma åsikter. Hon skrämde mig.

Jag läste aldrig Linda då. De som var något gjorde det. De som hade koll. Det hade inte jag. Hon skrev om musik, musik som inte fanns i min värld och hon hade åsikter om saker jag inte ens börjat fundera på. Jag var aldrig obekväm som ung. Var aldrig stökig, bråkig eller annorlunda, men jag var inte heller tuff och populär. Jag bara var. Identitetslös. Det tog fyrtio år innan jag kände mig bekväm. Att fylla fyrtio var inte det minsta traumatiskt. Snarare var det som att alla pusselbitar föll på plats och jag började synas. De tidigare suddiga konturerna blev tydligare, kanske inte skarpa, men tydligare. Och jag kände mig yngre än någonsin.

Att läsa 40: Constant Readerär både drabbande och lite förvirrande på en och samma gång. Jag googlar och konstaterar att vi är jämngamla, Linda och jag, hon är ett år yngre men det räknas inte. Hennes tankar, dåliga självförtroende och ångest inför att fylla fyrtio berör mig. Hon ser tillbaka på ett liv som jag både känner igen och som är helt främmande. Ibland undrar jag om vi kommer från samma planet. Hon har gjort så mycket mer än jag, är så mycket starkare, säkrare än jag. Hennes erfarenheter är så mycket större.

Så stannar jag upp. Nej, de är inte större, men de är väldigt annorlunda. Jag saktar ner läsandet, läser ett par kapitel/avsnitt i taget. Mer går inte riktigt att ta till sig, orden kryper in under huden på mig, krånglar sig in i hjärnans vindlingar och tvingar mig att fundera på mitt eget liv. På mig.

Det är tufft att vara Linda Skugge. Jag är djupt imponerad av henne. Av hennes disciplin, moral, erfarenhet, tuffhet men också över sårbarheten, hur utlämnande texterna är. De berör mig.

Det är tufft att vara Linda Skugge. Världen är inte snäll mot henne. Den är inte det mot människor som sticker ut hakan. Som tar för sig. Som är annorlunda.

Det är tufft att vara Linda Skugge, i ordets båda bemärkelser. Linda Skugge är tuff.

Jag var inte med när det begav sig, när Lindas texter lästes, diskuterades och tycktes till om. Jag var inte med, och kommer antagligen aldrig att vara med. Vara inne. Hipp. Sticka ut. Men så här tjugo år senare tar jag ändå till mig lite av det som jag på avstånd såg och förbryllades över. Bättre sent än aldrig tänker jag. Och så får jag lust att köpa bullar på Ica, koka en stor kanna te och över en fika försäkra denna på en gång tuffa och sköra varelse att fyrtio är fantastiskt. Att det inte är något att skygga inför.

Och ja, jag inser att jag åter igen är fel. Flera år fel. När jag nu läser 40: Constant Reader är det på Storytel som e-bok, efter att ha läst några rader skrivna av Helena Dahlgren, några få år efter att boken kom ut och Linda har hunnit fylla fyrtio för länge sedan. Jag hoppas det gick bra. Jag hoppas dagen passerade förbi precis så där obemärkt som hon verkade vilja när hon skrev den.

Men kanske är allt bara en fasad, en text, en persona Linda målar upp. Kanske är bokens Linda inte verklighetens Linda. Men vet du vad, det skiter jag i. I min värld är detta den sanna bilden av Linda Skugge, och det är en bild jag tycker om. En som jag utan problem kan ta till mig och relatera till. Lära mig av. Och jag kommer fortsätta läsa den här boken. Långsamt. Långsamt.

En av de vanligaste frågor jag får som bokbloggare är hur jag gör om jag inte gillar boken jag läst.

För det första, jag talar alltid om vad jag tycker om det jag läst. Om jag inte gillar det, då säger jag det. Men, jag försöker alltid reda ut vad det är jag inte tycker om eller varför boken inte passade mig.

Det hela är egentligen ganska enkelt, om jag inte gillar det jag läser så slutar jag läsa, och då blir det följaktligen inte heller någon recension. Jag har inte betalt för att läsa böcker och tycka till om dem här, det är en hobby, jag gör det för att jag gillar att läsa och prata om böcker.

Men det finns så klart en sida till, ibland "tvingas" man läsa något som inte passar än, vilket händer då och då i bokcirklarna jag är med i. När man ingår i en bokcirkel så har man ingått en pakt om att läsa boken som det ska pratas om. Många gånger är det både stimulerande och förvånande och man upptäcker författarskap man inte ens visste fanns. Men ibland funkar det inte. Vi klickar helt enkelt inte, texten och jag. Då måste man vara ärlig och säga det. De bokpraten blir nästan de allra bästa, när vi inte är överens om det är en bra bok eller inte.

Hur ska man då göra med recensionen på bloggen? Ska man vara snäll eller ärlig? Jag föredrar som sagt att vara ärlig, men att också försöka se vad som gick fel. Var det dåligt korrläst? Var karaktärerna ointressanta? Var språket svårtillgängligt? Var jag för stressad? Det finns många faktorer som spelar in i mötet med en bok.

Men...
jag kommer alltid att berätta vad jag tycker om boken, ärligt och rättvist.

The Perfume Collector
av Kathleen Tessaro

The Perfume Collector bjuder på en historia fylld av hemliga dofter, längtan, minnen och ett brev som kommer att förändra liv.

Femtiotal, Paris, parfym, en övergiven affär och ett arv. Ingredienserna i Kathleen Tessaros debutroman är underbara och förutsättningarna för en stunds härlig läsning är perfekta. Och de uppfylls. Det är några härliga timmar jag tillbringar i bilen med den här boken.

"Our firm is handling the estate of the deceased Mrs Eva D'Orsey and it is our duty to inform you that you are named as the chief beneficiary in her will."

Visst vore ett sådant brev trevligt att få med posten. Problemet är bara att Grace Munroe, aldrig har hört talas om Eva D'Orsey. Hon har ingen aning om hur i hela friden den kan komma sig att hon har fått det här brevet. Övertygad om att något blivit fel resor hon till Paris för att reda ut det hela.

Naturligtvis är det inget fel. Grace ärver mycket riktigt både lägenhet och aktier från den främmande kvinnan. Det är nu nystandet börjar. Vem var Eva D'Orsey och varför i hela friden vill hon ge sin kvarlåtenskap till Grace. Sakta men säkert rullas historien upp och Grace ställs inför svåra val.

Det här är vackert, rörande och elegant. En debutroman som ger mersmak.

Du kan läsa de första kapitlen här.

Kärlek på öppet hav
av Samanta Olofsdotter

Är du som jag uppväxt med Harlequin?

"Kiosklitteratur".
"Skräp", fnyser vän av ordningen.
Kanske, men likt barndomens Kittyböcker var de en del i min läsutveckling. En period när jag frossade i historiska romaner (vilket faktiskt hjälpte mig en hel del på lektionerna i skolan, precis som Asterix har gjort många gånger). Visst är väl välskriven litteratur inte riktigt vad man förknippar med Harlequin, men historier med driv som väcker läslust är inte att förakta.

Nu äntligen, efter trettio-fyrtio år eller så, kommer så till slut en bok av en svensk författare ut på förlaget. Men, fortfarande känns det som om stämpeln dröjer kvar, den kände författaren väljer att skriva under pseudonymen Samanta Olofsdotter. Och det må väl vara hänt, jag kan förstår hur man tänker även om det är lite sorgligt att vi fortfarande skiljer på fin och ful litteratur.

Hur som helst, jag ska erkänna att jag är nyfiken och säkert kommer läsa Kärlek på öppet hav för att se vad det är.

Alma Whittakers betydelsefulla
upptäckter av Elisbeth Gilbert

Det ska erkännas, det var det fantastiska omslaget som gjorde att jag började läsa Elizabeth Gilbert nya bok Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.

Det var väl Eat, Pray, Love som gjorde Gilbert till världskändis. Boken sålde som smör och blev även en film med Julia Roberts i huvudrollen. Jag har inte läst boken, men har ett vagt minne av att ha sett filmen. En feel-goodhistoria som baserades på hennes eget liv och med ett budskap om vikten av att känna sig själv om jag inte minns fel.

Alma Whittakerär en helt annan typ av bok. Det här är en helt fiktiv historia om en nyfiken och vetgirig flicka och hennes liv under 1800-talet. Det är en hyllning till vetenskap och rationellt tänkande, en klassisk äventyrsroman om upptäcktsfärder, här i både det stora och det lilla. Men det är också en historia med djup, som visar hur svårt det kan vara att inte riktigt höra till, passa in i normen.

"Alma Whittaker levde ett stilla men inte olyckligt liv. Inte det minsta olyckligt."

Alma är ett barn som trivs bättre bland djur och växter än med andra barn. Hon uppfostras till och ägnar sig åt ett liv som vetenskapsman, inte olikt Charles Darwin. När hon sedan förälskar sig i en man med diametralt annorlunda dragning och syn på livet, då ställs allt på sin spets.

Det är som sagt en hyllning till vetenskapen, snudd på populärvetenskaplig läsning fylld med fakta om de mest varierade ting. Och, skickligt nog, lyckas Gilbert få det att vara intressant hela tiden, till och med när vi grottar ner oss i mossornas fortplantningssystem.

Jag gillar det här och njuter av läsningen. Möjligen är den ett par hundra sidor för lång, 600 sidor är i mesta laget och jag tror att historien hade vunnit på att kortas ner något.

Du kan provläsa några kapitel här.

The Circle
av Dave Eggers

Hur kan en så bra, aktuell och angelägen bok sluta så kasst?

Efter 13 timmar och 30 minuters lyssnande på David Eggers bok The Circleåterstod 15 minuter. Femton minuter som skulle bjuda på ett slut där hjältinnan valde att öppna ögonen och agera på rätt sätt. Men... vad hände egentligen? Fyra gånger har jag lyssnat på de där skälvande sista femton minutrarna nu och nej... jag förstår inte. Vad är meningen? Hur tänkte författaren egentligen?

Och det är synd, för The Circle bjuder upp till dans och speglar en verklighet som, tyvärr, inte ligger särskilt långt från den värld vi lever i och håller på att bygga upp idag. Det är spännande och väldigt, väldigt angeläget.

När Mae blir erbjuden anställning på The Circle, världens i särklass största och mäktigaste internetföretag (associationerna till Facebook och Google ligger väldigt väldigt nära) tror hon knappt sina öron. The Circle vill ha henne! Allt är verkligen toppen, arbetsuppgifterna många men roliga, arbetskamraterna bra, förmånerna lysande, inget kan gå fel. Eller...?

Det här är skickligt. Mycket skickligt. Bitvis förföriskt. Jag förstår så väl Maes fascination och strävan efter att vara en del av allt det där underbara. Men något skaver. Hela tiden finns ett litet sandkorn där som gör att jag får lust att ruska om henne, få henne att vakna upp och se vartåt det barkar. För allt är naturligtvis inte en dans på röda rosor.

Secrets are lies.

Sharing is caring.

Privacy is theft.

The Circleär på många sett ett stycke samhällskritik och en uppmaning till oss att stanna upp och se vart vi är på väg egentligen. Jag gillar det verkligen. I 13 timmar och 30 minuter som sagt, och jag ser med spänning fram emot filmen som kommer i höst med Emma Watson och Tom Hanks i huvudrollerna. Jag skulle gärna göra en "läs-en-film-kväll" av den för här finns mycket att diskutera.

Offer
av Sharon Bolton

Vi har pratat om det förut, det där med ödeckarnas speciella dragningskraft. Den där... je ne se quois... som gör att vi faller som en fura för dem. Vi har pratat, funderat och diskuterat utan att riktigt komma fram till vad det är som gör dem så tilltalande. Och kanske behöver vi inte det heller, kanske räcker det med att konstatera att det här är bra.

Det är i alla fall det minsta man kan säga om Sharon Boltons debutroman Offer.
"Det här är bra."
Bolton har ett sätt att berätta sina historier som gör att sidorna rinner iväg. Inte för en sekund tänker man på att pocketen är 440 sidor tjock.

Tio böcker till har det blivit sedan debuten och samtliga har hyllats av både kritiker och läsare. Många av dem betydligt mörkare och läskigare än Offer, men det finns något subtilt, dolt här som lockar, drar och skrämmer på en gång.

Vad skulle du göra om du plötsligt råkade gräva upp ett lik i trädgården där hemma?Särskilt om du snabbt blev övertygad om att något inte stod rätt till. Kanske var det de inristade runorna på kvinnans rygg, kanske det utskurna hjärtat som gjorde det klart att det handlade om mord. Men tänk om du var den enda som insåg det.

Det är precis vad som händer Tora Hamilton en dag. Hon har ganska nyss flyttat till Shetlandsöarna tillsammans med sin make och där får hon tampas både med det hårda klimatet och de ogästvänliga människorna. Ja du läste rätt, den här gången är de ogästvänliga. Den vanliga gemytliga ömentaliteten är som bortblåst. Antagligen beroende på att här kommer en fastlandskvinna och lägger näsan i blöt. Det ses inte med blida ögon att hon inte kan acceptera den offentliga förklaringen till vad kvinnan gjorde nedgrävd i hennes trädgård.

Sakta går det upp för Tora att hon inte kan lita på någon, inte på sin man, inte på sina kollegor på sjukhuset, inte på polisen. Inte på någon. Utom Dana, en polis från fastlandet som är lika envis och målmedveten som Tora och lika övertygad om att det är något hemskt på gång. Ju längre de gräver och ju fler trådar de börjar nysta i, desto farligare blir tillvaron för dem båda. Någon tänker ta till alla medel för att få dem att sluta. Alla medel. Det är med fara för sina egna liv som de fortsätter jakten på den skyldige, eller de skyldiga. Men man ska vara försiktig med vad man ger sig in på. vilka sanningar kommer att uppdagas? Vill Tora verkligen veta vad som har hänt och vem som är skyldig?

På ett mycket skickligt sätt har Bolton tagit några av de sägner och historier som lever kvar på de karga Shetlandsöarna och vävt in dem i vår vardag. Det blir nära, läskigt och mycket spännande.

Kanske har du läst någon av böckerna om Lacy Flint, en modig ung polis som får utreda förfärliga brott. Den här gången har vi inte att göra med Flint, vilket jag tycker är en av poängerna och som visar på Boltons författarstyrka - hon kan skriva mer än en historia. Ett stort plus i min bok.

Läs den!
- och de andra tio böckerna.

"Jag är så trött på böcker om andra världskriget."

Ung i ghettot
av David Safier

Orden är väl kanske inte den bästa start en ny bokcirkelbok kan få, men det var i ärlighetens namn så flera av oss i bokcirkeln kände och fortfarande känner. Det har gått inflation i andra världskriget och bokhandeln fullständigt svämmar över av romaner, deckare, spänning, politiska thrillers och andra genrer som utspelar sig i Europa på 1940-talet.

Det gör också Ung i ghettot av David Safier som var februari månads bokcirkelbok. Här möter vi 16-åriga Mira som bor i Warszawas judeghetto och smugglar mat för att försöka hjälpa familjen att överleva. Livet är hårt men det finns ljuspunkter; den unge mannen som fångat Miras hjärta, den älskade lillasystern, Janusz Korczak, mannen som osjälviskt driver ett barnhem mitt i ghettot och som ger de föräldrarlösa barnen ett hem, kärlek och hopp när inget hopp egentligen finns. Så en dag förändras allt, ghettot ska tömmas och invånarna skeppas till koncentrationsläger. Det dröjer inte länge innan Mira anslutit sig till motståndsrörelsen och tillsammans står de emot SS-soldaterna. Länge. Mycket längre än någon kunnat ana var möjligt.

Ung i ghettotär en stark bok som kryper in under skinnet på oss. Ännu djupare när vi inser att det här faktiskt är baserat på en sann historia. Ghettot fanns, mannen med barnhemmet är högst verklig, upproret och motståndsrörelsens kamp är sann... Herregud, det var verkligen så här livet var. Det skrämmer, samtidigt som det finns ljusglimtar. Människans styrka att klara sig igenom svårigheter, att resa sig, att bry sig om andra... det värmer.

"Jag hoppas också kunna nå människor som vanligtvis inte skulle läsa en bok om Förintelsen."
David Safier

Det tror jag han har lyckats med. Kanske missar man en del vuxna, Ung i ghettot är skriven för unga vuxna och kanske hindrar det andra från att plocka upp boken och börja läsa. Det är synd, för det här är en bra bok, trots att det är skrämmande, och på riktigt. Men till slut lämnar vi ändå boken och bokcirkeln med en känsla av att det finns hopp för mänskligheten, att vi inte finner oss i vad som helst och att vi hjälper varandra.

Att läsa den här boken nu kändes väldigt akutellt, skrämmande aktuellt med det läge världen befinner sig i idag med flyktigströmmar, främlingsfientlighet och elände. Kvällen bjöd därför på lite annorlunda diskussioner än vanliga bokcirkelkvällar. Det är bra. Vi funderade också en extra på vilken slags människor vi vill vara. Vad skulle man själv göra för att överleva? Är man beredd att offra livet för andra eller väljer man att offra andra för att rädda sitt liv?
Viktiga frågor som är nyttiga att reflektera över ibland.

Vi är nog alla fortfarande lite mätta på böcker om andra världskriget men vi lämnade bokcirkelkvällen glada över att vi läst och diskuterat just Ung i ghettot.

Gastkramande. Mystisk. Konstig. Kittlande.

Vinterfolket
av Jennifer McMahon

Omdömena varierade lite när Bokkvartetten träffades för att diskutera Vinterfolket av Jennifer McMahon. Och jag måste erkänna att detta är en av de svåraste recensionerna jag skrivit. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag tycker.

Men ett bra bokprat blev det. Kanske just därför. För att det inte är en självklar bok. Vi hade till exempel ganska olika bilder av vilka Vinterfolket egentligen är. Spöken? Andar? Zombier? Levande döda? Och funderingarna på hur långt man är beredd att gå för dem man älskar är på en gång intressanta och skrämmande.

På många sätt är det här bra, spännande, nervkittlande rent av. Riktigt läskigt blir det dock inte. Vi funderade ett tag på om det kanske berodde på att det är en bok för unga vuxna, att den helt enkelt är skriven "lite snällare". Kanske är det så, eller så är det helt enkelt vi som är luttrade.

Men tro nu för allt i världen inte att det faktum att den är skriven för unga vuxna gör den simpel. Inte alls. Vinterfolket kräver en del av sin läsare. Det är många personer att hålla reda på och handlingen hoppar mellan olika tider och platser. Det är skickligt gjort men det gäller att hänga med på vad som egentligen händer.

En av fördelarna med att bokcirkla (förutom att vi har så kul och äter gott) är att man får läsa böcker man kanske inte hade valt själv (även om just den här boken har ett väldigt snyggt och lockande omslag). Som Vinterfolket. Jag är glad att vi läste och pratade om den och det är ju en rätt fräck historia McMahon har diktat ihop. Det är helt klart än läsvärd bok.

The Madman's Daughter
av Megan Shepherd

En recension någonstans, jag minns inte riktigt var just nu, fick mig att börja lyssna på The Madman's Daughter av Megan Shepherd. Det tar inte lång stund innan den röda tråden från Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter kommer smygande. Båda handlar om vetgiriga döttrar som inte vill något hellre än att lära sig av sina vetenskapsmän till fäder. (Och som törstar efter deras uppmärksamhet och bekräftelse.)

Jag lyssnar vidare och en annan bild tar form i huvudet, den från 90-talsfilmen The Island of Dr Moreau med Val Kilmer och Marlon Brando i huvudrollerna. Jag såg den aldrig, men har ändå en bild av en galen vetenskapsman på en ö som gör vansinniga experiment på djur och människor. (Filmen sågades med fotknölarna om jag minns rätt.)

Jag är tvungen att googla och döm om min förvåning när det visar sig att filmen baseras på HG Wells bok från 1896 med samma namn, OCH att The Madman's Daughterär inspirerad (inte så lite heller, många av namnen är identiska) av just Wells roman.

De röda trådarna har hittat fram till varandra och så knyts världen samman.

Ett andra liv
av SJ Watson

Efter dagens pass på mitt "riktiga" jobb och ytterligare ett par timmar på mitt "hobby"jobb (som jag önskar vore mitt riktiga jobb) kröp jag ner i ett ångande varmt bad fulla av bubblande skum. Morgondagens bokcirkelbok var redan utläst så jag kunde välja och vraka helt själv vad jag skulle läsa. Valet föll på Ett andra liv av SJ Watson.

Tjugo sidor in ställs jag inför frågan om barn ska gå med på begravningar eller inte. Med tanke på de senaste årens, i mitt tycke, allt för många begravningsbesök så kan jag inte låta bli att reflektera över det. Jag inser att det är en svår fråga och säkert är svaret "det beror på". På barnet, på relationen till den döde, på typen av begravning (även om de flesta idag är ganska ljusa så är det aldrig en särskilt rolig tillställning) och en hel massa andra faktorer.

Men hur skulle man göra om det gällde ett barn vars riktiga mamma precis har dött, mördats, en mamma han inte sett sedan han var tre år gammal och som nu växer upp hos sin moster och morbror. Har det barnet en relation till den döda? Är det rätt att ta med barnet på begravningen?

En svår fråga utan något självklart enkelt svar.

Vad jag tycker om boken? Men jösses, jag är bara tjugo sidor in ju. Vänta lite så återkommer jag med mitt omdöme.

En annan gryning
av Camilla Sten

Sällan har medlemmarna i Bokkvartetten varit så oense som när vi diskuterade Camilla Stens debutroman En annan gryning. Bra, intressant, engagerande, upprörande, helt värdelös och seg var bara några av omdömena.

Att träffa de här tjejerna och prata böcker är lika fascinerande varje gång, vi läser samma bokstäver, samma ord, men vi uppfattar det vi läser helt olika. Vi fastnar för olika saker. Hänger upp oss vid olika saker. Tolkar olika.

"En annan gryning utspelar sig i en nära framtid där ett främlingsfientligt parti fått regeringsmakten. Det är en roman om rädsla och rasism, men också om de som vågar stå upp emot hatet. Men framför allt är det en roman om Sverige, ett isande kallt Sverige som kanske är närmare än vi tror."

Beskrivningen lockade. Det lät aktuellt, skrämmande och samtidigt spännande - riktigt bra med andra ord. Och det var det, tycker jag. Det tog ett tag att komma in i historien, att få grepp om vad det egentligen handlade om, men sedan flöt sidorna iväg och jag ville veta vad som skulle hända.

Men Sverigekopplingen var inte klockren för mig. Medan jag läste så var jag mentalt i något slags framtida USA eller liknande, kanske för att de flesta dystopier jag läst faktiskt utspelar sig just där, eller kanske för att många av karaktärerna i boken har framtida, internationellt klingande namn. Hur som helst så hajade jag till varje gång namnet på en Stockholmsförort dök upp. Jag var liksom inte där. Flera gånger var jag snarare i en framtid inte helt olik den i Blade Runner.

För mig var inte det här så mycket en bok om ett framtida Sverige där ett främlingsfientligt parti tagit makten, det är bara en detalj i periferin på något sätt, nej det här är mer en historia om ett samhälle där alla, av olika orsaker, är rädda och där motståndet gror i hemlighet.

Hos mig väckte den funderingar på vilken väg jag skulle ha valt om jag levt där. Jag önskar verkligen att jag valt motståndets, protesternas, väg. Att jag vågat stå upp för det jag tror på och bekämpat orättvisor och felaktigheter. Men jag vet inte. Kanske hade jag också valt den bekväma, trygga vägen. Men jag hoppas inte det och jag hoppas jag aldrig behöver ställas inför det valet.

Hur som helst så är En annan gryning en roman som berör.

Man kan inte undgå att nämna att Camilla är dotter till Viveca Sten vars deckare från Sandhamn lästs och älskats av många i vårt avlånga land, men Camilla står helt på egna ben, med en egen historia och ett eget uttryckssätt, och hon gör det bra.

Halta hönans hotell
av Viveca Lärn

Det våras för karaktären. Eller kanske står den i full blom. På senare år har karaktären, den lite sketchartade, lite komiska karaktären fått ett uppsving. Jag inbillar mig att det är Viveca Lärns fel, eller förtjänst hur man nu ser på det. När hon övergick från att skriva sina underbara barnböcker till att skriva även för vuxna tog hon med sig ett sätt att teckna karaktärerna som påminner om just att teckna, på gränsen till karikatyrer. Med små medel lyfter hon fram just den där lilla egenheten som gör att vi genast förstår vad det här är för en person. Och det är helt vanliga människor hon skriver om.

Kanske har just det varit en viktig kugge i hennes framgång. De vanliga människorna. Vi känner dem, eller känner i alla fall igen dem. Serien om Saltön har lästs och älskats av många och minst lika många, om inte fler, följde tv-serierna med bland andra Thomas von Brömsen, Anki Larsson, Per Myrberg, Ulla Skoog och Hanna Bogren i rollerna.

Men nu har det varit tyst. Saltön har lämnades åt sitt öde och vi fick själva gissa vad som hände med Kabben, Blomgren, Emelie, Baskermannen och de andra. Men så kunde hon inte hålla fingrarna borta. Det fanns ytterligare lite mer att berätta. Ytterligare en historia som pockade på uppmärksamheten, den om det nedgånga hotellet som nu rustas upp av Göetborgs rikaste man och får namnet Halta hönans hotell, något som förstås inte ses på med blida ögon av alla på ön.

De som läste Göteborgsserien, en annan av Viveca Lärns omtyckta bokserier, om de boende i höghuset Öster om Heden kommer att känna igen flera av karaktärerna. Tobakshandlarbröderna är med liksom Karin och Roger. Ett kärt återseende för många.

Det är något visst med den här typen av böcker. Böcker som man läser med ett litet leende i mungipan. De är som en påse smågodis. Underbara i måttliga mängder. Lagom är bäst liksom.

Andra författare har hakat på och också låter det våras för karaktären är Catharina Ingelman-Sundbergs vars fantastiskt populära serie om pensionärsligan har lite samma känsla, liksom den omåttligt populäre En man som heter Ove och kanske inte lika kända Christina Larsson vars bok Alibi AB har precis samma känsla.

Ett andra liv av SJ Watson

Hur väl kan man egentligen känna en annan människa?
Hur väl känner man egentligen sig själv?

Frågorna lyser upp som stora neonskyltar när man läser SJ Watsons bok Ett andra liv. Det står snart klart att ett liv innehåller så mycket, men döljer lika mycket. Det är så mycket vi inte känner till om varandra, som vi inte känner till om oss själva. Hur kommer vi att reagera i olika situationer? Hur långt är vi beredda att gå? För att få svaren? För att rädda det som räddas kan?

Det är mycket länge sedan jag sträckläste en bok nu. Jag minns fortfarande med glädje och viss längtan tiden när allt stannade av en bra bok. När handlingen var det enda som existerade. När jag var ett med det jag läste. Och när jag bara inte kunde sluta. Lite så var det med den här boken.

"När Julias syster blir brutalt mördad blir hon fast besluten att ta reda på varför. Men hennes sökande utvecklas snabbt till en upptäcktsresa genom sina mörkaste inre lustar. När hon blir involverad i en relation på nätet med en farlig främling tappar hon bort sig själv... förlorar kontrollen... kanske kommer hon förlora allt. Hennes sökande efter svar kommer att äventyra hennes äktenskap, hennes familj... och hennes eget liv."

Ja men ni hör ju, det verkade ju lovande, ni fattar att jag var tvungen att läsa lite. Testa om det var så bra som det lät. Lite blev snabbt ett par sidor till... ett kapitel till... bara ett till... "Äsch, klockan är inte så mycket, jag hinner ett kapitel till innan jag måste sova..." och snart var klockan alldeles för mycket. Men vem bryr sig?

Ett andra livär SJ Watsons andra bok. Jag har inte läst debutromanen Innan jag somnar men inser att den snabbt måste läggas till önskelistan, för det här är bra. Mycket bra till och med. Jag sträcker mig utan tvekan till att ge den högsta betyg.

Det är lätt att förstå Julias förtvivlan när systern hittas död, mördad, i Paris och ingen verkar göra något för att hitta den skyldige. Förtvivlan och ilska griper tag i henne och drar ner henne i ett mörker som hotar att kväva henne. Det dröjer inte länge innan hon börjar göra egna efterforskningar. Snart står det klart att systern varit aktiv på ett par dejtingsajter på nätet, kan det vara där hon mött sin mördare? Julia registrerar sig på dejtingsajten och ger sig ut på mördarjakt. Hon får kontakt med en man som verkar intressant och snart har hon snärjt in sig i en härva av lögner och handlingar som kan förstöra allt om det avslöjas. Men har det gått så långt att hon inte bryr sig?

SJ Watson

Det är naturligtvis fördomsfullt, men när jag skulle skriva det här inlägget sökte jag upp SJ Watson på nätet, och döm om min förvåning när jag upptäckte att SJ är en man! Det hade jag inte trott. Julias tankar, handlingar, känslor är så trovärdigt beskrivna, känns så äkta att de självklart måste vara skrivna av en kvinna. Tänk så fel man kan ha. Jag kan bara buga mig för Watsons skicklighet och han kommer definitivt att vara en författare jag håller utkik efter i fortsättningen.

Mitt råd - läs Ett andra liv, du kommer inte att ångra dig. Men jag varnar dig, risken är stor att du inte kan lägga den ifrån dig.

Bläckfisken
av Christer Lundberg

Att ha Christer Lundberg som sällskap på tåget tur och retur Stockholm är inte så tokigt. Åtta timmar försvinner lätt förbi när man lyssnar till hans lugna lite underfundiga sätt att berätta sin historia.

Jag sökte rätt ord för att beskriva vad Bläckfisken egentligen är för slags bok, och det närmsta jag kommer är nog en modern skröna. Det lite absurda blandas med det helt vardagliga. Karaktärerna är lätt igenkännliga. De är din granne, killen på jobbet, tanten i trapphuset, chefen... Och handlingen, tja handlingen pendlar mellan allvar och absurditet på ett skönt sätt.

Vi möter Jimmie som är en snäll och sympatisk men alldeles förfärligt lat och oföretagsam kille. Eller ung man är väl närmare sanningen, det är bara det att beskrivningen av honom får mig att tänka på en nittonårig dataspelsnörd snarare än en trettioårig man. Jimmie har inte haft ett riktigt jobb i hela sitt liv och sedan bästa kompisen plötsligt dog har han mest suttit ensam hemma och spelat dataspel. Vilket han är riktigt bra på faktiskt. Men nu är det dags, Arbetsförmedlingen har fixat en praktikplats på Naturhistoriska museet i Göteborg och väl där träffar han inte bara den underbaraste tjejen på jorden, han blir också indragen i en rad konstiga och mystiska händelser. Och vad är det egentligen som händer i hamnen? Finns där verkligen ett riktigt sjöodjur?

Med små medel berättar Christer sin historia och jag kan inte låta bli att tycka om Jimmie, trots hans slackerliv så har han ett hjärta av guld och är omtänksamheten personifierad. Sådana karaktärer är det ont om i litteraturen idag.

Bläckfisken är som en påse smågodis, sött och surt, syrligt och salt om vartannat, men allra mest njutbart och lättsmält. En bok att må bra av helt enkelt och jag tror det vinner ytterligare på att höra Christer själv berätta den.

Läsdagbok - Den skyldigt #1

Det som inte dödar oss - en värdig uppföljare

Läsdagbok - Den skyldige #2

Läsdagbok - Den skyldige #3

Och sen Paulette - ett idylliskt kollektiv

40: Constant Reader - an awakening

Den du inte tycker om

En doft av en annan värld

Kärlek på öppet hav - den första Harlequin på svenska

Alma Whittakers betydelsefulla upptäkter

The circle - inte helt sluten

Offer - ödeckare som jag faller för

Ung i ghettot berör på djupet

Vinterfolket ger kalla kårar

The Madman's Daughter - de röda trådarna knyts samman

Ett andra liv - en första reflektion

En annan gryning som väcker känslor

Halta hönans hotell - det våras för karaktären

Ett andra liv - bland det bästa jag läst

Bläckfisken - en modern skröna