www.bokmalen.nu

Näbbar och klor
av Ian Rankin

Eller tillbaka och tillbaka, Näbbar och klorär Ian Rankins tredje bok om John Rebus och kommer nu ut i nytryck på Modernista. Rankin debuterade 1987 med den första boken om Rebus, sedan dess har det kommit ut 22 till (!), plus ytterligare 14 böcker i tre andra serier. Säga vad man vill, men han är en produktiv herre den gode Rankin.

Min relation till John Rebus började på tv. Det är ju något visst med de engelska kriminalserierna som gör att man bara inte kan sluta titta och Rebus är en sådan. Den något buttre, lätt disillusionerade skotten med den snygga, lite skrynkliga linnekavajen tilltalar mig. Till viss del har det absolut med miljöerna och dialekten att göra, jag är lite svag för skottar och irländare, men det är något mer, ett djup i historierna som inte alltid lyser igenom på tv.

Att börja med bok tre kan tyckas märkligt, men som så många gånger var det slumpen som slog till. Jag fick den i min hand och började läsa. Och Näbbar och klorär bra. Riktigt bra till och med. Rankin bjuder oss på en riktig bladvändardeckare som är svår att lägga ifrån sig och sidorna rinner iväg.

De kallar honom Vargmannen - dels för att han tar en tugga av sina offer, dels för att det första offret hittades på ensliga Wolf Street i East End, London.
Scotland Yard kallar in kommissarie Rebus från mordroteln i Edinburgh för att hjälpa till med utredningen. Men Rebus motsvarighet på Scotland Yard, George flight, är inte förtjust i den extra inblandningen, och Rebus finner sig snart i en situation där han måste hantera rasfördomar såväl som en galnings våldsattacker.

Att det dessutom dyker upp en trevlig och attraktiv psykolog gör inte saken sämre, även om det riskerar att distrahera vår hjälte en aning liksom det faktum att han nu befinner sig i samma stad som sin före detta fru och deras sextonåriga dotter.

Ken Stott som John Rebus i
tv-serien med samma namn.

Näbbar och klorär befriande fri från knorrar, extra parallellhistorier som mest bara rör till det och avsaknaden av hopp fram och tillbaka i tiden är underbar. I en tid när de flesta böcker har minst två, men gärna fler, historier som de hoppar mellan för att sedan försöka knyta ihop i slutet (och inte sällan misslyckas med) eller en historia i nutid och en i dåtid som även de ska knytas ihop så är det väldigt skönt med en historia som berättas rakt upp och ner, i kronologisk ordning. Inga konstigheter.

Det gör inte historien sämre, tvärtom har jag en känsla av att det kräver mer av författaren att lyckas hålla kvar läsarens intresse för att klura ut vad som egentligen har hänt och kommer att hända. Att behålla känslan av att vilja lösa gåtan, klura ut vem den skyldiga är. Och det tycker jag Rankin gör med den äran. Jag hade mina aningar, men gissade faktiskt fel.

Jag har ytterligare en Rebus stående i att-läsa-hyllan och jag kommer definitivt att läsa den. Näbbar och klor gav mersmak!

Skönhetens fatala betydelse
av Amanda Filipacchi

När Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi skulle analyseras på den Stora Bokcirkelträffen gick diskussionens vågor höga. Var det här en bra eller dålig bok? Några hade svårt att ta sig förbi ytan, den där som gör att boken vid första anblicken känns lite banal, lite enkel och karaktärerna nästan lite karikatyrartade. Andra såg väg genomtänkta symboler och ett kraftigt ställningstagande mot dagens utseendefixerade samhälle.

En sak var vi dock rörande eniga om, det är en bok man tycker något om, bra eller dåligt, och den lämpar sig fantastisk för bokcirkeldiskussioner.

I boken möter vi en grupp vänner som alla, utom den före detta polisen, har någon form av kreativt yrke. Barb som är bokens huvudperson är kostymör, och Lily är musiker som kan förändra med sin musik. Barb och Lily är varandras motpoler, men kämpar med samma demon, att ständigt bli bedömd för sitt utseendes skull. Barb som är slående vacker drömmer om att hitta en man som vill ha henne trots hennes skönhet och gör allt hon kan för att förfula sig själv. Lily å sin sida är alldaglig, ja faktiskt ful, och när en obesvarad kärlek till en man som inte har förmågan att se förbi det yttre och se den fantastiska människa som Lily är. I sin strävan att bli älskad är Lily beredd att göra precis vad som helst. Vad som helst.

Är det verkligen så här tragiskt på riktigt var frågan vi ställde oss i min lilla samtalsgrupp och det deprimerande svaret är att Ja, så är det. Visst är det här en roman och handlingen tillskruvad, men parallellerna till vår tid är skrämmande, både vad gäller utseendefixeringen och vår strävan efter att bli älskade.

En extra kul twist i boken var middagen. Den där ödesdigra middagen då de ska försöka förhindra ett mord. I ett brev har vännerna fått veta att mannen som Lily är kär i riskerar att mördas och att en av vännerna är mördaren. Lyckas de bara hålla det ovetande offret vid liv fram till midnatt så är allt frid och fröjd, då kommer han få fortsätta leva. Situationerna som uppstår är dråpliga och vi log när vi funderade på hur man själv skulle reagera om man fick veta att en av ens bästa vänner är en potentiell mördare och att man var tvungen att försöka förhindra ett mord.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan man säga att summan av kardemumman är att Skönhetens fatala betydelse är väl värd att läsa, men ta det lugnt och reflektera över vad det är du faktiskt läser. För som sagt, parallellerna till vår tid och vår värld är skrämmande och måste belysas om och om och om igen om vi ska få till stånd en förändring. Om det ens är möjligt.

Och du, ta en extra titt på omslaget när du läst boken. Ett lysande exempel på ett omslag som täcker in såväl handlingen som karaktärerna.

Att vi dessutom läst boken som ebok, några provade formatet för första gången, andra är vana eboksläsare, gav en extra nivå till pratet. Skiljer sig sättet att ta till sig historien jämfört med om man läser andra format? I slutänden var alla väldigt positiva till att läsa fler eböcker, även om vanlig papper än så länge slår tekniken, och ser fram emot fler eboksträffar.

Du kan provläsa en bit ur boken här.

Att en bok blir film är inte alltid så lyckat, och inte heller någon garanti för att det är en bra bok. När vi senast träffades för en Stor Bokcirkelträff var de som sett Carol i höstas eniga om att filmen var fantastisk och att boken var riktigt bra. De var inte fullt lika eniga om hur väl boken och filmen stämde överens, vilket är intressant i sig. Tänk vad olika man uppfattar det man läser och/ eller ser.

Carol skrevs under pseudonymen Claire Morgan 1952 och det är om man tänker tillbaka kanske inte så konstigt. Det är trots allt historien om förbjuden kärlek, om omoral och brutna löften och jag gissar att det inte var helt lätt för Patricia Highsmith att få någon att ge ut den, trots den tidigare succéen med Främlingar på tåg. Det är heta, brännande frågor som tas upp.

Likaså blev det bitvis heta diskussioner i grupperna när vi bokcirklade om boken.
Lekte Carol bara med Therese?
Och Carols man, älskade han sin fru eller stannade han av rädsla för skandalen?
Hur kunde man ta barnet ifrån henne?

Carol är en bok som engagerar och som uppenbarligen går att läsa på lite olika sätt. Jag tillhör nog dem som hade ett par rosafärgade glasögon på när jag läste för jag var, och är, övertygad om att han älskade sin fru så mycket att han var villig att gå med på nästan vad som helst för att få behålla henne. Likaså såg jag kärleken mellan Carol och Therese som varm och uppriktigt. En passion som är svår att motstå. Jag tolkade det inte som om Carol lekte, satt med all makten.

Men som sagt, tänk så olika man kan uppfatta det man läser.

Många funderingar och jämförelser mellan dåtid och nutid kom också upp. Hur hade det uppfattats om boken kommit ut idag? Hade någon ens reagerat? Eller är det till och med så att den inte ens hade getts ut för att det är så vanligt, ingen big deal liksom? Vi var inte helt överens där heller kan jag meddela.

Kontentan av vårens klassikerläsning är att vi tyckte om boken, språket är lätt och flyter bra även om vi alla av någon anledning som vi inte lyckades identifiera läste den i etapper, ingen av oss hade klarat av att sluka den från pärm till pärm. Kanske är intrycket för många på en gång, Highsmith är skicklig med orden och berättar mycket på få rader.

Att bli ombedd att lämna boktips är både kul, hedrande och lite skrämmande. Hur ska jag kunna veta vad du gillar? Tänk om jag tipsar om helt fel böcker i dina ögon? Om det dessutom är 44 personer som samtidigt vill ha tips så blir det liksom inte lättare.

Härom dagen var jag programpunkt när Rebeckalogen i Uddevalla hade möte. Efter en trevlig middag med god mat skulle jag tipsa om sommarläsning. Jag försökte plocka ihop en mix av feelgood, mysdeckare, spänning, drama, mat, noveller och annat smått och gott. En del alldeles nyutkommet, annat rena klassikern.

Vad jag tipsade om? Se själv, kanske hittar du något som passar dig också.

The View from the Cheap Seats av Neil Gaiman

Washingtondekretet av Jussi Adler-Olsen

Vågspel av Ann Rosman

Tannie Marias recept på kärlek och mord av Sally Andrew

Huset vid sjön av Kate Morton

Albions dotter av Ilka Tampke

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré av Mamen Sánchez

Där inga ögon ser av Dag Öhrlund

Fåglarna av Daphne du Maurier

Dödens skugga av James Runci

Mat och kärlek i Minnesota av Ryan J Stradal

Vågspel
av Ann Rosman

Inget säger sommarläsning så mycket som en spännande mordhistoria på öarna längs kusten. Ann Rosman är för många en författare de associerar med skön läsning i hängmattan, på stranden eller i soffan medan sommarregnet faller utanför.

I sin nya bok Vågspel glädjer hon oss alla med ytterligare en bok om Karin Adler, Robert, Folke och de andra poliserna på Marstrand. Vi bjuds åter på salta hav, båtar, mysterier och en historia där nutid och dåtid vävs samman på Anns så typiska sätt. Men den här gången lite närmare i tid än tidigare, HMS Hampshire sjönk utanför Orkneyöarna under första världskriget.

IVågspel hittas en svensk segelbåt drivande utanför Orkneyöarna. Seglaren är borta så Karin och Robert åker till Orkney för att reda ut vad som har hänt. Det dröjer inte länge förrän ett lik flyter i land, ytterligare en båt hittas drivande utan manskap och en historia med sjunka vrak och potentiella skatter rullas upp.

Det här är en riktigt bra sommardeckare. Det riktigt doftar sol och salt hav medan man läser. Perfekt strandläsning med andra ord. Men se till att ha gott om tid för det här är en bladvändare, man vill inte sluta läsa utan måste få veta vad som hänt, hur allt hänger ihop. Det är den sjätte boken i Marstrandsserien och en av de bästa om du frågar mig.

Föredrar du att läsa medan du solar, rensar i rabatten eller kanske målar huset så finns Vågspel också som ljudbok. Jag njöt av Mirja Turestedts uppläsning.

Du kan provläsa lite ur boken här.

Där inga ögon ser
av Dag Öhrlund

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av många, men han har skrivit en hel del annat också. Den här gången håller han sig kvar i kriminalgenren men lämnar psykopaten åt sitt öde och fokuserar istället på polisen och hans arbete för att hitta den skyldige. Och det är bra. Riktigt bra. Till en början blir jag lite irriterad på den fördomsfulle gubben och suckar trött, men så smyger han sig på, mannen med det stora hjärtat som tycker att världen är på väg alldeles åt helvete, den snurrar på alldeles för fort och han har bitvis svårt att anpassa sig. Under utredningens gång tvingas han möta sina fördomar och omvärdera det han trodde sig veta om människor.

Cold case-greppet är inte nytt, andra författare har gjort det tidigare, Jussi Adler-Olsens böcker om Avdelning Q är kanske de mest kända, ändå är det något i det här som känns nytt och jag tror det har med Ewert själv att göra. Han blir väldigt mänsklig och det gillar jag.

Kriminalromaner hör sommaren och stranden till för många och jag rekommenderar varmt att du tar med dig Truut dit. Där inga ögon serär en spännande och på många sätt ruskig bok, en ruskigt bra bok helt enkelt.

Avnjuts sommardeckarna bäst genom hörlurar så finns Där inga ögon ser som ljudbok inläst av Stefan Sauk.

På andra sidan växer gräset
av Petra Sandberg Holstensson

Varför ska det behöva ta sådan tid för oss att hitta rätt som människor? Att hitta oss själva och acceptera dem vi är? Det känns så tragiskt även om jag inser att det stor del handlar om att växa upp, att bli vuxen, att faktiskt lära känna sig själv, vem man är och vad man tycker om. Vem man tycker om.

Allt detta blir väldigt påtagligt när man läser Petra Sandberg Holstenssons bok På andra sidan växer gräset. Här möter vi Sandra som har gjort allt rätt här i livet. Hon har utbildning, bra jobb, man och radhus. På ytan är det perfekt. Men något saknas. Något som egentligen inte går att ta på. Inte förrän den stora passionen plötsligt slår till och fullständigt golvar henne. Hon är inte beredd, hon stretar emot, både mot sina egna känslor och mot samhällets, och sina , fördomar mot dem. Och hon har en hel del svåra nötter att knäcka; hur ska hon berätta för sin man att hon är kär i en annan kvinna och hur kommer man ut som gay när man är över trettio. Går det verkligen?

På andra sidan växer gräset kryper in under skinnet på mig när jag läser den och jag tänker att precis så här är ju livet. I Sandras fall var det kärleken som förändrade livet och fick allt att till slut falla på plats, för andra är det ett nytt jobb eller en flytt, kanske till och med utomlands. Vad det än gäller så måste man våga och det är väl där vår stora brist som människor ligger, att vi så sällan vågar. Vi är så förfärligt rädda för vad andra ska tycka och tänka.

Det är en stark bok Petra har skrivit och medan jag läser så kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket av det som är självupplevt. Hur mycket av Sandra är Petra själv? Ja ja, jag vet, författare har en enorm fantasi och har som yrke att hitta på, men ändå.

Petra är en av de starkaste personer jag träffat, dessutom väldigt rolig och med ett hjärta av guld. Hon har ställts inför otroligt svåra livsval och gått rakryggad ur dem. Jag hoppas innerligt att hon fortsätter att skriva och att många läser På andra sidan växer gräset, för det är en viktig bok.

Ja, boken innehåller sexscener, eller erotiska inslag som det så fint heter, och nej, det är inte chockerande, det är en bok om kärlek och passion och då har folk sex. Det som så många författare har så svårt för klarar Petra med glans. Alltihop känns väldigt äkta och fint.

"Vad läser du nu?"
Frågan ställdes av en kollega och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Med titeln på en av topplistornas senaste boktitlar som ju förvisso ligger bredvid sängen, med den engelska boken som snurrar i hörlurarna, kokboken som ligger på toaletten eller att jag ägnar mig åt småpornografiskt frosseri.

För det är ju faktiskt det jag gör. Jag frossar i förlagens sommar- och höstkataloger. Bläddrar, markerar, funderar, bläddrar lite till. Säger hej till gamla trotjänare och läser noga på om nya bekantskaper. Och det är helt underbart. Redan efter ett par kataloger kan jag säga: Det blir en bra sommar, och en bra höst! (Funderar lite på om chefen möjligen kan tänka sig ge mig ledigt några månader så att jag hinner läsa alla lockande titlar....)

Idag är det Lind & Co katalgo som dissikerats från pärm till pärm, och här finns mycket matnyttigt, från ren fiktion, spänning, kärlek, till böcker om historia, virkning, bakning, skämt och erotik. Något för alla med andra ord.

Själv har jag fastnat för några titlar som genast åkte upp på önskelistan (utan inbördes ordning):

Sången om den röda...

Låt det som varit vila

Om ni inte börjar leva gör jag slut
av Eva Swedenmark

Sommaren är för många med mig förknippade med spännande thrillers, psykologiska spänningsromaner eller sköna engelska deckare. Perfekta böcker för härligt långa ljumma kvällar när man bara inte vill gå och lägga sig.

Men en annan genre har poppat upp på sistone. Skön feel-good som får en att må bra. Som gör att man läser med ett leende på läpparna istället för att ständigt se sig om över axeln. Och jag tänker inte på chicklitt där kvinnor i trettioårsåldern genomgår en kris, säger upp sig (eller blir uppsagda), lämnade av sin partner, flyttar ut på landet och startar ett pensionat eller liknande. Nej, inget sånt. Nu handlar det om mogna män och kvinnor som gör upp med sin tillvaro. Fredrik Backmanär en mästare i genren, liksom Catharina Ingelman-Sundberg.

Och det är Catharina mina tankar snuddar vid när jag läser Om ni inte börjar leva gör jag slut av Eva Swedenmark, och på ett positivt sätt. I boken möter vi fyra väninnor i sextioårsåldern vars liv har gått i stå lite grann. De är djupt missnöjda på jobbet, små beiga möss som sedan länge slutat anstränga sig, ja utom Pamela då som nätdejtar friskt och nyligen blivit sol-och-vårad av en yngre man.

Till slut tröttnar Garbo och vid väninnornas traditionsenliga lunchträff ställer hon ett ultimatum, antingen börjar de leva eller så säger hon upp bekantskapen med dem. Chocken lägger sig som en våt filt över damerna, men när de samlat sig bestämmer de sig för att skriva listor tills nästa gång de träffas. Listor på vad de önskar mest av allt här i livet så ska de alla hjälpas åt att se till att önskan uppfylls, och det är nu historien sätter fart. De fyra damerna ger sig ut för att hämnas på sol-och-våraren, leta upp gamla kärlekar och bekantskaper från förr.

Med sina 190 sidor är Evas bok betydligt kortare än Catharinas, men känslan är den samma; man mår bra när man läser det här. Möjligen hade boken vunnit på att vara lite längre, jag saknar bitar i historien medan jag läser och den ena av väninnorna får ta upp större delen av historien vilken inte känns helt rättvist om jag ska vara ärlig. Men kanske rättar det till sig i kommande böcker, för när jag slår ihop boken gör jag det med en bestämd känsla av att det kommer en fortsättning.

Swedenmark bjuder som sagt på en stunds skön avkoppling och jag kan se framför mig att många kommer att njuta av den här boken på stranden eller i hängmattan i sommar.

I dagens Bohusläning fanns ett trevligt inslag om Anne Liljeroth och hennes besök på vår Stora Bokcirkelträff ikväll. Kul!

Silent book clubs är det nya nu. I storstäder som Amsterdam, New York, San Francisco, Berlin, Vancouver och .... you name it, startas silent book clubs. Bokklubben för dig som gillar att läsa. Tillsammans med andra. Tyst.

För mig låter det till en början lite avigt, hela idén med bokklubbar och bokcirklar är ju att få chansen att PRATA om böcker och det man läst. Ju mer inbjudningar jag får och ju mer jag läser om det desto mer nyfiken blir jag.

Bring a book and a friend and come join us at Shug's Soda Fountain, 29 june, 5:30 - 7:30 pm.

Nu ligger ju Seattle tyvärr lite långt bort men jag måste erkänna att jag är lite lockad. En liten semestertripp vore kanske på sin plats....

Silent Book Club startades av några vänner som alla tycker om att läsa och som gärna gör det bland andra människor, då med fördel på en närbelägen bar eller pub.

Orden är inte mina, det är Metallicas trummis Lars Ulrich som funderar över sin karriär och succé i sitt sommarprat på P1. Sommar i P1 har ända sedan jag var liten varit synonymt med sommarlov. Jag minns semesterresor när vi planerade så att vi skulle vara i bilen kl 13 för att lyssna på sommarpratet medan vi åkte från A till B.

Lars Ulrich i Metallicas studio under inspelningen.

Lars Ulrich i Sommar i P1,

bild från www.sverigesradio.se

Årets första sommarprat överraskar mig lite. Jag har egentligen ingen relation till Metallica, som så många andra såg jag Some Kind of Monster när den visades på tv, en fascinerande film om dynamiken hos en grupp människor som arbetat och levt tillsammans väldigt länge. För evigheter sedan jobbade jag med säkerhetschefen på Landvetter flygplats och blev lite full i skratt när han förberedde detaljerna runt att ett av världens största band skulle landa. När vi frågade vilka som var på väg svarade han att de hette "Guld eller Platinum eller något liknande". Våra frågande blickar gjorde honom irriterat och han fräste att "ja det var nån jävla metall i alla fall".

I övrigt hade jag samma om Metallica som om så många andra rockband och musiker. Det vill säga att de är stökiga ungdomar som kommer från trasiga hem. Jag vet! Fördomar suger, men ändå har vi dom. Vare sig vi vill erkänna det eller inte.

Den som väntar sig ett avslöjande, vända-ut-och-in-på-sig-själv-program blir nog besviken. Ulrich berättar om sin barndom och några viktiga musikminnen, vilka förvånade mig lite (fördomar om igen) men han snuddar bara snabbt vid svåra ämnen. Men, för de allra flesta Sommarpratslyssnare som inte är Metallica fans så är det ett småmysigt program där Lars skönt nog slår mig och mina fördomar på fingrarna både en och två gånger.

Som son till en av Danmarks största tennisspelare och med en fascinerande släkt i ryggen växte han upp i ett harmoniskt hem med en fantastisk relation till sina föräldrar. Det var egentligen inte förrän han flyttat till USA och gått en termin på High School som han valde att göra musiken till sitt liv. Tack och lov för det!

Lars program sändes inte vid det klassiska klockslaget 13.00 utan istället mitt i natten "Det är ju då Metallicas fans är vakna" som programchefen sa. Dessutom pratar han engelska så att fans världen över ska kunna lyssna. Men visst, det smyger sig in både en del danska och lite svenska, särskilt när han berättar om sin relation till Sverige. Tack och lov kan man ju lyssna på programmen i efterhand via www.sverigesradio.se så jag har tillbringat midsommardagsmorgonen i Ulrichs sällskap, och jag kunde definitivt haft det mycket sämre.

Men idag är det tillbaka till ordningen, kl 13 slår jag på radion för att lyssna på David Lagercrantz. Ska bli spännande att höra vad han har att säga.

Trevlig midsommar på er!

För hjärnans skull borde semestern antagligen vara betydligt mer unplugged än vad den är. Idag har även gästhamnarna i Danmark uppgraderat tekniken och det finns wifi i var och varannan hamn. Förvisso av lite varierande standard men ändå.

Någon eller några gånger om dagen kopplar vi upp oss, främst för att hålla koll på dmi.dk. Vädret är A och O ombord. Nog för att svenskar är kända för att alltid prata väder, men aldrig så mycket som under sommaren ombord.

Men, i ärlighetens namn, det är svårt att samtidigt låta bli mail, sociala medier och nyhetssajter när man ändå håller på. De här dagarna har det dock blivit sorgligt uppenbart att man borde. Låta bli alltså. För det är sorgligt deprimerande läsning. Inte en enda glad nyhet bland rubrikerna och i det sociala flödet verkar det råda någon form av tävling vem som kan göra ner invandrare och polisen allra mest.

De har säkert rätt. Invandrare är onda människor som inte gör annat än att misshandlar och gruppvåldtar oss och polisen larvar sig med fåniga armbandskampanjer. Eller hur?

Jag blir så trött!

Att pojkar/män antastar tjejer/kvinnor i grupp är inte på något sätt en ny företeelse. Herregud, jag var nio när en grupp pojkar i sexan brottade ner en av sina klasskamrater på marken, drog upp hennes tröja och fingrade på hennes knoppande bröst, nöp i vårtorna och skrattade när de blev styva. Allt medan alla barn som hade rast såg dem. Inte en lärare i sikte som avbröt. Och det var bara första gången. Liknande, om än något mer sofistikerade angrepp har pågått allt sedan dess och ja, jag har både sett och varit utsatt för varianter av sexuella trakasserier.

Är det ok? Naturligtvis inte. Det är aldrig ok. Men jag blir bara deprimerad av att höra alla som nu hävdar att detta är ett nytt fenomen, ett invandrarfenomen. Det är det INTE! Ledsen att säga det, men jag har sett det i snart fyrtio års tid och har inget som helst hopp om att slippa se det igen.

Även smutskastningen av polisens armbandskampanj gör mig smått deprimerad. Kampanjen har stora problem, absolut, men att för 39 000 kr lyckas skapa en kampanj som i princip HELA Sverige pratar om är fantastiskt. Och det måste ha varit målet, att få folk att prata. Ett armband stoppar aldrig övergrepp. Aldrig. Men uppenbarligen får det oss att prata och det är en bra start.

För sinnesfridens skull och för att ge hjärnan en chans att vila, att ha semester så är det unplugged som gäller från och med nu. Så när som på vädersajterna som sagt. Och kanske mailen. Och instragram. Och möjligen facebook….

Fruntimmersveckan är inne på sin andra dag och Sara har namnsdag. Vad passar väl bättre än att idag lyfta fram några av alla våra fina författare vid namn Sara.

Sara Blaedel - är en dansk deckardrottning som i De bortglömda serverar en till synes enkek, nästan banal, historia om ett dödsfall som döljer en sanning så grym att den får mig att rysa. Och flera böcker ligger och väntar i att-läsa-högen.

Sara Lövestam - jag säger bara Hjärta av jazz. Vilken underbar bok. Jag blir alldeles varm bara jag tänker på den. Och Vikten av verb, gud vad jag önskar att jag hade läst den när jag gick i skolan. Hur det ens är möjligt att skriva en rolig bok om verb är en gåta, men Sara har gjort det.

Sara Bergmark Elfgren - är den ena delen i författarduon till den fantastiska Engelsfors-trilogin som gjorde stor succé för några år sedan och som även blivit film. Just nu är Sara aktuell med De dödas röster på P3 Serie, vansinnigt spännande gå in och lyssna!

Sara Gruen - Bröderna Benzinis spektakulera cirkusshow mig nyfiken på Sara Gruen. Boken filmatiserades sedan som Water for elephants, en underbar film. Jag kunde naturligtvis inte motstå hennes bok Aphuset och jag blev inte besviken, det är en underbar historia.

Men det finns naturligtvis fler Saror. Sarah Waters som höjs till skyarna, Sara Lidman vars böcker nu ges ut på nytt, Sara Shepard vars bok Pretty Little Liars går som tv-serie, Sara Stridsberg som jag ännu inte läst men som många rekommenderar och.... ja, som sagt, bokvärlden är fylld av Saror att njuta av.

Den åttonde dödssynden av Rebecka Edgren Aldén

Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja. De sju första dödssynderna är säkert bekanta och många är lätt applicerbara på vår moderna värld och skrämmande aktuella än idag. Men kanske saknas det någon... en åttonde synd.

Den digitala världen fascinerar och skrämmer på en och samma gång. För många som är mitt uppe i den med dagliga uppdateringar på facebook, twitter, bloggar, snapchat och andra sociala medier är det är en del av vardagen, men risken finns att det tar överhanden. Gränsen mellan att visa och dokumentera det verkliga livet eller att skapa en illusion av ett perfekt liv är hårfin.
Rebecka Edgren Aldén har skrivit en i allra högsta grad aktuell bok. IDen åttonde dödssyndensom nu kommit ut i pocket möter vi Nora, lyckad bloggare och föreläsare som lever ett perfekt liv med man och två barn i en nyrenoverad stor villa. För tio år sedan råkade hon ut för en olycka som fullständigt förändrade hennes liv, något hon idag drar nytta av med sina självhjälpsböcker, tidningskrönikor och inspirationsföreläsningar. Men allt är inte guld som glimmar och det finns naturligtvis inte något sådant som ett perfekt liv. Nora ska precis börja skriva sin nya bok, en bok som utgår från de sju dödssynderna när det flyttar in en ny granne i området och allt ställs på ända. Ordningen och hierarkierna i den lilla kvarteret rubbas och snart pockar gamla, förträngda minnen på uppmärksamheten. Vad är det egentligen som händer?

Just nu känns Den åttonde dödssynden som en väldigt aktuell bok. Jag får ofta frågor om bloggar, facebook, twitter och instagram. Folk undrar hur det fungerar och allt som oftast stöter jag på attityden att ”bloggare inte är ett riktigt yrke” och stor förvåning hur man kan leva på sin blogg. Vilket jag inte gör vill jag bara förtydliga, jag ingår inte i den exklusiva skaran.

Början på boken är synnerligen aktuell och lite skrämmande, och har en känsla av att det är många som sugs in i den här lite speciella digitala världen och ibland har svårt att hantera det och att skilja den från den verkliga världen. Läsningen blir nästan lite obehaglig. Men det är ingenting mot vad som kommer sedan när boken ändrar karaktär och blir en psykologisk thriller där det är svårt att veta vad som är inbillning och vad som är verklighet.

Det är spännande och en bok som väcker en del tankar men jag saknar det där lilla extra som gör att själva thrillerdelen känns unik. Men det är lättläst och spännande och en perfekt sommarbladvändare. Min enda invändning är att det inte riktigt känns som om de båda delarna inte riktigt hör ihop, de är lite för olika och övergången blir lite för abrupt.

Ja man kan ju undra var de kommer ifrån, drömmarna. Efter att ha tillbringat natten med att med bultande hjärta slitas i och ur en orolig sömn präglad av mardrömmar så funderar jag onekligen lite extra på det. Var i hela friden kommer de ifrån, drömmarna?

Kanske är det därifrån författare får sin inspiration, från sina drömmar. Jag lovar att en och annan skräckförfattare hade älskat mina drömmar från i natt, där fanns gängmisshandel, människor som knackar på hos andra bara för att sätta eld på dem med någon form av eldspruta (drömmar är inte alltid så klara med detaljerna) när de öppnade dörren, våldtäkt och mycket mycket mer.

Var kom allt ifrån?

Inte beror det på något jag läst eller sett. Tvn är utkastad och just nu lyssnar jag på The Paris Secret av Karen Swan, en roman som utspelar sig i Paris konstvärld, väldigt bra men knappast läskig eller skrämmande. Inte heller Anne Holts nya deckare Offline som jag läste innan jag somnade borde ha inspirerat till läskigheterna även om den handlar om nog så skrämmande och verklighetsförankrade händelser i form av terrorbrott.

För några dagar kom vi att prata om just författares fantasi och inspirationskällor och huruvida man verkligen kan fantisera ihop saker eller om det ligger någon form av självupplevelse bakom. Väldigt intressant och vi var inte riktigt överens där. Måste sexscener ha en gnutta självupplevd erfarenhet i sig för att vara trovärdiga? Hur är det då med mordscener eller biljakter...

I ljusets makt
av Leigh Bardugo

Jag kan ibland sakna att inte vara tonåring. Inte särskilt ofta och för det mesta är jag väldigt glad att slippa, jag skulle i ärlighetens namn inte vilja åka tillbaka i tiden för alla pengar i världen, men jag saknar den där förmågan att helt uppslukas av en bok som man bara har som tonåring. Att fullständigt glömma tid och rum när man läser, att förflyttas till en annan tid, en annan värld, den förmågan, den kan jag sakna.

Av någon anledning försvinner den när man blir äldre, för mig gjorde den det i alla fall. Det är inte så vanligt att jag idag uppslukas så fullständigt som jag kunde göra av Kittyböckerna, Sagan om Belgarion eller LeGuins böcker om Övärlden.

Men någon gång händer det, inte sällan på semestern eller under någon form av längre sammanhållen ledighet, när man har tid borta från vardagens bestyr. Kanske är det det som är nyckeln, jag måste helt enkelt bli bättre på att koppla bort vardagen. Att ligga i kojen i en svagt gungande båt medan gryningsljuset letar sig in, natten är ju bara några timmar lång så här års, och låta sida efter sida flyta iväg mellan händerna samtidigt som man förflyttas till karga bergslandskap, fantastiska slott och ondskefulla dimmor, det är underbart.

Det var precis vad som hände när jag påbörjade och avslutade Leigh Bardugos bok I ljusets makt. Det är en klassisk fantasy om barnet från knappa förhållanden som visar sig ha som uppgift att rädda världen och snart uppdagas det att hon besitter krafter, krafter som ingen skådat maken till på väldigt väldigt länge. Men vem kan hon lita på? Alla verkar ha en egen agenda och hon måste navigera i en värld fylld av intriger där hon inte vet vem som är vän och vem som är fiende eller vem som faktiskt vill rädda världen och vem som bara är maktgalen.

Den är en bok skriven för unga vuxna, men jag skäms inte en sekund för att erkänna att jag njöt av att läsa om Alina och Mat och deras äventyr i en värld som, inte bara till namnen, får tankarna att söka sig till det gamla Ryssland. Ett kul och ovanligt grepp i en genre som ofta ger sina fantasyäventyr en anglosaxisk prägel.

I ljusets maktär spännande, lättläst och med flera lite oväntade knorrar i historien. Jag är övertgad om att mitt tonårsjag hade blivit vansinnigt frustrerat över att inte genast få läsa de följande två delarna i den här trilogin.

En studie i blod
av Bonnie BacBird

Det är inte länge sedan debattens vågor gick höga här hemma i Sverige och många förfasade sig över David Lagercrantz fräckhet i att skriva en fortsättning på den smått ikonoserade Stieg Larssons serie om Lisbeth Salander. Många, de allra flesta verkade det stundtals som, som gav sig in i debatten hade varken läst eller tänkt läsa boken utan hade på förhand bestämt sig för att det skulle komma att bli dåligt, ett helgerån. Chocken över att någon hade mage att göra något sådant var enorm och kastade man dessutom in den moraliska aspekten och den minst sagt infekterade arvstvisten så var domen entydig: så gör man bara inte.

Jag följde diskussionerna och fascinerades över det jag hörde och läste. Fenomenet var ju knappast nytt, författare har i alla tider, både nya och gamla, återanvänt hjältar, hjältinnor, skurkar, miljöer. Ibland mer uppenbart än annars så klart, vissa är helt enkelt bättre på att dölja sina stölder.

Genom åren har författare tagit sig an såväl Sherlock Holmes, som Agatha Christies huvudpersoner och för tillfället pågår ett par klassiker projekt i England där välkända författare skriver om engelska romaner. I The Austen Projectär det sex stora författare som tar sig an sex av Austens stora titlar, i The Hogharth Shakespeare skriver åtta aktuella författare om åtta av Shakespeares verk och förlägger dem i nutid, Jeanette Winterson och Howard Jacobson har redan publicerat sina och jag måste erkänna att jag är mycket nyfiken på Joe Nesboes version av Macbeth. Och visst grumsas det lite i leden även här, men inte tillnärmelsevis lika mycket som över Lagercrantz påhitt.

Lika kontroversiell som Lagercrantz är knappast Bonnie MacBirds bok En studie i blod med allas vår Sherlock Holmes i huvudrollen. Macbird är en stor Holmesfantast och för en mindre van Sherlockläsare så märks det, den här boken är skriven med omsorg och kärlek. Och den känns äkta.

Vi bjuds på ett klassiskt Holmesäventyr, inget förflyttande i tiden eller förändrande av karaktärerna, Holmes är Holmes och Watson är Watson och vi kan känna oss trygga i den välkända relationen dem emellan. Som vanligt inleds boken med att Holmes är less, ur gängorna och lite för förtjust i morfin. Det ändras dock snabbt när en vacker dam, en fransk sångerska, kommer in i bilden och presenterar ett fall med där hennes bortadopterade son plötsligt försvunnit spårlöst. Att samtidigt en av världens vackraste statyer väntas smugglas till England från Frankrike så kan han helt enkelt inte hålla fingrarna borta och våra vänner beger sig snart till Paris för att hjälpa damen.

Men inget är så lätt som det verkar, inte ens för världens skickligaste detektiv och snart befinner sig Holmes i en situation farligt nära liv och död. Har han tagit sig vatten över huvudet den här gången eller kommer han att klara ut det hela och få fast skurkarna? Tja, det återstår att se.

Enligt min mening har Bonnie MacBird förvaltat Conan Doyles arv väl och det är en spännande läsning vi bjuds på. Lättläst och engagerande - perfekt för lata sommarkvällar.

Nike från Samotrakhe
Gå och se henne live, ingen bild i världen
gör henne rättvisa.

En av världens vackraste, om inte den vackraste, står i entréhallen på Louvren - Nike från Samotrakhe. Första gången jag såg henne tappade jag fullständigt andan, jag var sexton år gammal men jag kan än idag, tjugofem år senare se henne framför mig och känna värmen som spreds i kroppen. Fantastiskt. En åsikt jag delar med Mr Holmes (vilken sympatisk man han är den där karln) som vid deras besök på konstmuseet säger:

"Se bara på henne, Watson. Visst är hon storslagen? Lägg märke till den levande hållningen, spiralformen och framställningen av fuktigt tyg - som om hon befann sig i fören på ett skepp."

Det här är en bok väl värd att läsa. Sjunk ner i favoritstolen, häll upp något gott att dricka och njut! Du serveras en spännande historia, med tragiska inslag men även ett stycke konsthistoria. A perfect english blend!

Offline
av Anne Holt

I våras hade vi besök av Anne Liljeroth på en av våra ReadTreatkvällar och vi pratade om hennes bok På andra sidan gatan om kärlek över gränser och rädslan för förändring i dessa flyktingströmmars tidevarv. Det blev mycket intressanta diskussioner om författarens arbete och hur lång tid det faktiskt tar att skriva en bok och turerna innan den sedan når oss läsare. Något som aktualiserades ytterligare nu när jag läst Anne Holts bok Offline.

Liksom Liljeroth jobbade med sin historia långt innan flyktingvågen drabbade Sverige för ett år sedan så inser jag att även Anne Holt måste ha jobbat med sin historia i ett par år, men ändå, med den senaste tidens terrordåd i Europa i väldigt färskt minne så känns det som om den var skriven här och nu. Förvisso är det fem år sedan Breivik chockade Norge och oss alla med sitt tilltag så helt naiva är vi inte längre, men när en bomb exploderar i Oslo och det verkar som om islamiska fundamentalister slår till mot sina mer sekulariserade trosvänner, ja då kommer det väldigt väldigt nära. Det blir stundtals obehagligt.

Och ändå kan jag inte låta bli att njuta av läsningen. Holt är en skicklig författare och jag måste erkänna att jag har varit förtjust i den aviga, truliga Hanne Wilhelmsen ända sedan jag läste 1222 över havet för första gången. Gud vilken underbar karaktär. Förfärlig och hopplös att leva med och vara kring säkert, men ändå alldeles alldeles underbar.

1222 över havet
av Anne Holt

Den här gången stiftar vi dessutom bekantskap med Henrik Holme, en fantastisk utredare, men även han en lite avig karaktär. Hanne blir ombedd att titta på ett gammalt fall med en försvunnen flicka och till sin hjälp, eftersom hon numera i princip aldrig lämnar sitt hem, får hon Henrik Holme och tillsammans försöker de lösa försvinnandet och snubblar samtidigt över ledtrådar som kan vara av avgörande betydelse för att lösa terrordåden som hotar lamslå Oslo lagom till det stora 17 majfirandet.

Jag gillar det här, det är en spännande och som sagt nästan kusligt aktuell historia som bara saktade farten i ett par kapitel i mitten. Man ställs inför funderingar på terrorism, fundamentalism av alla de sorter och förskräcks över insikten av hur lite vi egentligen vet om våra vänner, grannar och kanske framför allt om våra halvvuxna barn som plötsligt ska stå på egna ben, bli egna individer och stå för sina egna val och åsikter. Och vi kan bara stå bredvid och se på, om vi i bästa fall blir medvetna om vad som faktiskt pågår. I värsta fall lever vi vidare i okunnighet, och jag är säker på att det är många som faktiskt föredrar det. Det är enklare att inget veta för då tvingas jag inte ta ställning och agera.

Hanne Wilhelmsen är tillbaka och det med besked. Offline är en bra bok - läs den!

Karaktären - Handlingen - Uppläsaren

Mer än så krävs inte för att göra en bok riktigt riktigt bra och ge mig som läsare en skön stund i läsfåtöljen - och ändå är det så svårt, många författare snubblar på mållinjen och missar, oftast aldrig så lite men ändå tillräckligt för att ge den där wow-upplevelsen. Eller så har författaren lyckats men uppläsaren är helt fel och tar udden av läsningen, inte helt ovanligt tyvärr. Vi har alla våra favoriter och smaken är ju delad, men fel uppläsare har mer än en gång fått mig att sluta läsa/lyssna.

Därför är det lika härligt varje gång man plockar upp en ny bok och överraskas av hur bra den är. Inte nödvändigtvis för att man trodde den var dålig, varför ens börja läsa en bok man tror är dålig, utan mer för att man egentligen inte hade några särskilda förväntningar och därför blir glatt överraskad.

Så var det med Frankie Machine av Don Winslow. Av en slump fick jag talboken i min hand av en vän som tyckte att Don Winslow "måste man helt enkelt läsa". Jag satte i första cdskivan (när hände det senaste i denna Storytelvälsignade tidsera?) och började lyssna på väg till jobbet.

Döm om min förvåning när jag Lennart Jähkels röst klingade ut ur högtalarna, den detaljen hade jag missat, och att det dessutom visade sig låta riktigt bra. Ja, jag vet och inser hur fördomsfullt det låter, men för mig är Lennart Jähkel för alltid och evigt förknippad med Sven-E i Pistvakt. Jag anser mig vara en hyfsat normalbegåvad individ och inser att han kan så mycket mer än så, Jägarna finns till exempel där i bakgrunden också, men röstmässigt och dialektalt är det Sven-E jag hör när Jähkel nämns. Men inte här... det tog inte många sekunder innan han var den självklara berättaren av denna maffiosohistoria - och ja, jag vill gärna höra honom läsa in fler talböcker.

Frankie Machianno är en äldre herre som har lämnat maffialivet bakom sig och numera ägnar sig åt sin sportfiskeaffär, sina fastigheter och därpå följande vaktmästarroll och en del andra affärer. Han är en handlingens man som har tusen järn i elden, men han lever ett gott liv, med ett damsällskap han trivs med, en nyligen återupptagen relation till sin dotter, en hyfsat fungerande relation till sin exfru, några goda vänner och som gärna både fiskar och surfar.

Men... och det finns så klart alltid ett men annars hade det ju inte blivit någon bok, även om han har lämnat livet i maffian så har inte maffialivet lämnat honom. Hans gamla namn "The Machine" fick han av en anledning, som västkustmaffians effektivaste mördare och en av dess mest fruktade medlemmar skapade han sig ett rykte, ett rykte som nu kommer tillbaka och jagar honom. Det dröjer inte länge innan han måste fly för sitt liv och se till att de som står honom nära inte kommer till skada.

Det är en ganska klassisk maffiahistoria men det finns ett djup i den som känns nytt och lite ovanligt. Jag blir ganska förtjust i den gamle mannen till en början. Han är omtänksam och rättvis och drar sig inte för att säga ifrån när något är på tok. Men ju mer jag får veta om honom och hans tidigare handlingar desto mer komplicerade blir mina känslor för den här karaktären. Det han gjort, både som hitman och som medmänniska och äkta make, är många gånger vidrigt. Ändå, det finns något hos honom så här på ålderns höst som är tilltalande, som gör det svårare att döma honom.

Don Winslow är en ny bekantskap för mig, maffiagenren är ingen jag normalt söker mig till, men Frankie Machine är så mycket mer. Det är en historia om en komplex karaktär som tar avstånd från sitt tidigare liv och vill göra rätt för sig men som ställs inför situationer han inte kan ta sig ur. Han har ett hjärta av guld och han månar verkligen om de sina.

Frankie Machine är en spännande och intressant bok i en fantastisk uppläsning av Lennart Jähkel - väl värd att lyssna på!

Näbbar och klor - kommissarie Rebus är tillbaka

Moral, ideal och verklighetsflykt

Carol - filmatiserad klassiker

Sommarboktips

Vågspel - en perfekt sommarbok

Truut presenterar sig

På andra sidan växer gräset

Småpornografisk läsning för en bokmal - boktips

Om ni inte börjar leva gör jag slut

I afton - författarträff med Anne Liljeroth

Silent book clubs - the next big thing

Success is the freedom to do what you want

Semstern borde vara unplugged

Fina fruntimmer - Sara

Den åttonde dödssynden är skrämmande aktuell

Stuff dreams are made of

I ljusets makt bjuder på spänning och oväntade vändningar

Konsten och mordet i blodet - A perfect english blend

Offline är skrämmande aktuell

3 skäl att läsa Frankie Machine