www.bokmalen.nu

Semestern av Emma Straub

Sommaren är över och hösten smyger sig på. I ett försök att hålla fast värmen och solen en liten liten stund till träffades igår Bokkvartetten för att diskutera Emma Straubs bok med det passande namnet Semestern.

Här möter vi Franny och Jim Post som för att fira sin 35-åriga bröllopsdag tar med sig familjen på en semesterresa till Mallorca. Familjen inbegriper den lite truliga dottern Sylvia, hennes vuxna storebror Bobby som kommer med flickvännen Carmen. Familjen inbegriper också Frannys bäste vän Charles och hans make Lawrence.

Franny har planerat för ett par fantastiska veckor i solen. Hon ser underbara familjemiddagar framför sig där alla umgås och äter gott. Men under ytan pyr känslor som till slut blossar upp. Franny och Jims äktenskap hänger i en skör tråd efter snedsprånget som ledde till att han förlorade jobbet.

Sylvia tycker egentligen det ska bli ganska skönt att fly vänner, pinsamma bilder på sociala medier och som hoppas på att äntligen bli av med oskulden. Bobby däremot har trasslat till det för sig rent ekonomiskt och den tolv år äldre flickvännen är inte särskilt populär hos föräldrarna. Lawrence är totalfokuserad på att adoptera ett barn och Charles, tja, Charles vill mest bara nojsa med Franny.

Det är som upplagt för problem. Så klart.

Det visade sig snart att vi hade en hel del att diskutera efter att ha läst boken. Frannys attityd gentemot sin dotter till exempel. Jag menar vilken förälder bokar in sig själv i första klass på planet och låter dottern åka ekonomi för att hon "fortfarande var mjuk i lederna och kunde knöla ihop sig i någon bekväm ställning att sova i." Va? Jag hade blivit helt galen.

Vi hade också intressanta funderingar kring att begå misstag och förlåtelse. Var går gränsen för vad man kan förlåta och är det inte ibland så att man faktiskt måste se på vad som ledde fram till misstagen? Och hur minimerar man riskerna för att det händer över huvud taget?
"Hon borde ha varit en hägring. Hon borde ha varit en runkfantasi, en vacker bild. Men Jim hade låtit henne gå igenom spegeln och rakt in i hans famn och det kunde han inte göra ogjort."

Semestern erbjuder en stunds skön läsning och men vill ju hela tiden läsa lite till. Man vill ju veta vad som kommer att hända, även om vi alla satt och väntade på den stora urladdningen som aldrig riktigt kom. Det mer småpyrde hela tiden. Och visst avskräcker boken, eller åtminstone påminner om att man ska tänka till två gånger innan man reser bort för att bo ihop med en massa människor. Med glimten i ögat.

Andra som läst och tyckt till om Semestern:
Kajsas bokblogg
Sala allehanda

Semestern [Elektronisk resurs]
Författare: Emma Straub
Förlag: Massolit förlag ()
ISBN: 9789187783692
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den 5 februari har The Danish Girl premiär på bio med Alicia Vikander och Eddie Redmayne i huvudrollerna. Jag tänker mig den som 2016 års första Läs-En-Film. Vad säger ni om det?

Vad jag vet finns boken av David Ebershoff bara på engelska än så länge, men historien är ju så fantastisk. Och dessutom sann om jag förstått det rätt.

Rätt inställning till regn
av Alexander McCall Smith

Kanske är det sommarens mest träffande titel, för det har man varit tvungen att ha, rätt inställning till regn. Från alla håll och på alla ledder.

Omslaget till Alexander McCall Smiths lilla bok utstrålar värme och fyller mig med en lite mysig höstkänsla. Perfekt att läsa när regnet piskar mot rutorna med andra ord.

Liksom tidigare böcker i serien om Isabel Dalhousie så ställs vi inför diverse filosofiska och framför allt moraliska frågeställningar. Stort som smått om vart annat. Vem har den moraliska rätten att kliva ombord på livbåten när fartygen sjunker? Ska man lägga sig i andra människors val av partner?

"Han hade rätt, tänkte hon. Det var lätt att vara moralisk när saker stämde med ens egen uppfattning. Det svåra med moral var att förmå sig själv att reagera tvärt emot vad man egentligen kände."

Men det som slår mig mest är att det handlar om förutfattade meningar. Det tar inte många sekunder att bilda sig en uppfattning om en annan person. En uppfattning som, faktiskt, många gånger visar sig felaktig eller stort behov av revidering. Och ändå håller vi kvar vid den.

Två böcker har tidigare kommit ut i Sverige i serien om Isabel och det finns mycket att tycka om i de här lugna, lite lågmälda böckerna utan någon spännande handling. Först och främst miljön, de utspelar sig i Skottland, i Edinburgh närmare bestämt, och det är något visst med det. Något lockande. Människorna är tecknade med omsorg. Det känns som om han bryr sig om och är förtjust i sina karaktärer. Det gillar jag.

Jag var inte lika förtjust i de två tidigare böckerna, Filosofiska söndagsklubben och Kärlek, vänskap och choklad, men Rätt inställning till regn kan jag inte låta bli att tycka om. Det är något med det lågmälda berättandet som är väldigt skönt. Inga stora åthävor, inga konstigheter, ingen deprimerande diskbänksrealism, bara vanliga människor som vill andra människor väl.

Det här är ingen ny bok, den tredje i en serie om hittills nio böcker. Redan 2009 kom den ut, men jag såg den först i somras i en av västkustens alla bokfyndsbutiker. Tjugofem kronor är ju egentligen ett skamligt lågt pris, men känslan att gå ut med fyra nyinköpta böcker är ändå oslagbar.

Rätt inställning till regn
Författare: Alexander McCall Smith
Förlag: Damm (2009)
ISBN: 9789173515443
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Bokmässan pågår för fullt. Många tusen författare, förlagsmänniskor, recensenter, bokbloggare, journalister och alldeles, alldeles vanliga människor samlas under fyra dagar i Göteborg för att frossa i böcker. Och jag var en av dem.

Att-läsa-hyllan utökades snabbt med femton böcker av varierande tjocklek och genre. Flera intressanta lämnades kvar i montrarna. Till och med jag inser, hur ogärna jag än vill, att antalet timmar per dygn inte har utökats den senaste veckan och att det faktiskt finns en begränsning i hur många böcker jag hinner läsa. En viss begränsning. Och det är okej. Oftast.

I eftermiddags arrangerade Kulturkollo ett spännande fantasysmingel som jag tackade ja till så fort inbjudan kom upp på facebook. Det ville jag inte missa. Dels för att fantasytorkan varit alltför lång och jag verkligen längtar efter ett riktigt härligt fantasyäventyr som sveper iväg med mig till främmande världar. Dels för att författarskapen var nya för mig. Sally Green, Siri Pettersen, Jo Salmson och Laini Taylor - ingen av dem har jag läst tidigare. Det blev väldigt lyckat och jag har nya författarskap att prova på. Spännande.

Och jag måste erkänna - jag blev lite kär. Lika väl som jag inte sticker under stol med att jag är en läsare som i mångt och mycket väljer böcker med ögonen, lika gärna kan jag erkänna att personlighet spelar roll, att jag är svag för starka personligheter. Och Siri Pettersen, denna underbara norska som designat sina bokomslag själv, gjorde starkt intryck på mig, men sin humor, sitt snabba intellekt och sina ljuvliga kommentarer. Jag hade gärna suttit ner och pratat länge med henne.

Varken omslag eller personlighet är naturligtvis avgörande för val av bok och säger naturligtvis inget om kvaliteten på boken, men de spelar roll just i valsituationen. Och just nu sitter jag här och önskar jag att jag inte valt bort Siris bok vid mitt besök i SF-bokhandelns monter. Jag har tittat på den, känt på den, vänt och vridit på den, läst baksidestexten men idag vann Neil Gaiman kampen om pengarna i bokhyllan.

Men efter fantasyminglet kan jag lova ett misstaget ska rättas till så fort det bara går.
Odinsbarn - boken som kom undan ska inhandlas och läsas omedelbart.

Odinsbarn
av Siri Pettersen

Ready Player One
av Ernest Cline

Att kategorisera en bok som "Årets bästa bok"är egentligen både omöjligt och dumt. Men jag gör det ändå och ger härmed Ready Player One av Ernest Cline titeln, trots att det är några månader kvar, för ibland bara vet man.

Det här måste bli film. Tanken dök upp flera gången medan jag lyssnade. Det måste bli en film. Och till min glädje såg jag att Ready Player One kommer på biograferna 2017 och att Spielberg kommer att regissera. Författaren själv är tack och lov med och skriver manus.

Efter en uppsjö deckare och feel-goodromaner med tjejer som efter en familjekris tar tag i sina liv kände jag för något annat. Något helt annat. Med hela mitt väsen önskade jag ett äventyr. En riktig mustig skattjakt, ett stort fantasyepos, ett äventyr, gärna med pirater eller sexiga arkeologer i bästa Indiana Jonesanda. Men de fanns ingenstans. Bokhyllan, nätet och Storytel stod tomma inför min sökande blick.

Tills jag snubblade över Ready Player One. Jag minns inte ens hur jag hittade den. Kanske var det ett tips på nätet, kanske när jag skrollade igenom "English News" det är lika oklart som oviktigt. Det viktiga var att jag började lyssna. Mest för att höra hur Will Wheaton, ni vet Wesley Crusher från Star Trek, Sheldon Coopers stora idol och ärkefiende (nördigt jag vet), lät när han läste. Jag var skeptisk, minst sagt. Fördomar, jag vet, men så var det.

Och som de kom på skam. Både fördomarna om Wheaton som uppläsare och om huruvida genren skulle passa mig. För det här är bra. Riktigt bra. Så bra att jag inte kunde sluta lyssna.
"Bara lite till".
"Om jag kör den långa vägen hem från jobbet hinner jag lyssna lite till".
Det ska erkännas att jag gjorde precis allt jag kunde komma på för att få tillfälle att fortsätta lyssna. Sällan har strykkorgen varit så tom, och det där julbroderiet jag hållit på med så länge... vips så var det klart.

På pappret är det här inget som passar mig: jag kan inget om dataspel (eller väldigt lite i alla fall) och jag gillar inte sci-fi. Men... jag är en succer för ett riktigt spännande äventyr och jag frossar glatt i bokens härliga referenser till åttiotalets musik, film, tv... you name it.

När boken börjar är året 2044 och världen är inte helt olik vår egen, det är bara lite mer av allting. Oljan är slut, vi har förstört klimatet och fattigdomen breder ut sig. Folk jobbar, pluggar och umgås på internet eller OASIS som det heter i boken. Ett nät uppbyggt för att alla ska få tillgång till det. När så grundaren James Halliday dör utan arvingar utlyses, genom hans testamente, en tävling. Kontrollen över OASIS och Hallidays förmögenhet går till den som kan lösa ett antal gåtor och komma åt ett antal nycklar som gömts på nätet. En vild och intensiv jakt utbryter. En jakt som pågår i flera år. Vem ska till slut stå som segrare? De onda, Sixers, eller de goda, Wade och hans vänner?

Jag fick samma känsla i kroppen som när jag som tolvåring mysryste åt spännande äventyrsfilmer som The Goonies och Blade Runner. Helt underbart!

Ready Player Oneär ingen dussinbok och även om jag njöt av den är det inte självklart att andra kommer att göra det, så det är med små fjärilar i magen jag tipsar mina vänner om den. Men hittills, peppar peppar ta i trä, har alla älskat den lika mycket som jag.

Bild från www.mugglenet.com

Fenomenet med målarböcker för vuxna fascinerar mig. Är det två år sedan den första dök upp i bokhandeln? Då var det någon enstaka bok som såldes med ett knippe pennor till.

De är betydligt fler idag. Böcker alltså. Pennorna är borta eller säljs numera separat. Målarböckerna är dessutom tematiserade, man kan måla havsdjur, tatueringar, blommor, mandalamönster, trädgårdar... you name it.

Och nu, om knappt en månad kommer nästa stora (?) målarbokstrend; motiv från filmer. Först ut är en bok med motiv från Harry Potterfilmerna; Harry Potter Colouring Book.

Exakt hur målgruppen ser ut känns lite oklart. Böckerna med mer abstrakta växt- och blommönster känns lite mer vuxentillvända medan jag associerar förhandsbilderna från den här mer med min barndoms målarböcker. Och kanske är det just barnen som är målgruppen.

Fenomenet är hur som helst intressant. Som barn har vi väl alla ägnat oss åt målarböckernas fylleriövningar. I perioder var det bra ("var noga med att hålla dig innanför sträcken"), i perioder mindre bra ("det hämmar barnets kreativitet och egna tänkande"). Smått förvirrande, men hey, that's life.

Men nu är det tydligen helt ok, bra och lugnande igen. Med pennan i handen slappnar vi av och blir mindre stressade. Säger dem som vet. Tja, kanske det. Någon som blir glad bör ju vara Ms Rowling vars HPimperium nu fått ytterligare en gren på sitt träd.

Källa:
http://www.thebookseller.com/news/harry-potter-colouring-book-studio-press-314182

Bild lånad från blog.book-pal.com

Färjan
av Mats Strandberg

Jag kommer aldrig mer att åka Finlandsfärja. Aldrig. Inte en chans.

Efter att ha läst Mats Strandbergs nya bok Färjan är beslutet självklart. Fy. Inte bara lyckas han beskriva de småtragiska karaktärerna som gång på gång på gång kryssar över Östersjön för en stunds ragg, fest, köttmarknad, svenneskådning, you name it mitt i prick. Bilden han målar upp av den begränsade ytan och omöjligheten att komma undan hemskheterna från såväl människor som... annat avskräcker.

Det här är skrämmande bra. Skitläskigt för att vara uppriktig. Alltifrån resenärerna till personalen ombord är så fint, nästan omtänksamt, beskrivna och kommer väldigt nära. Vi känner dem. Allihopa. De är våra grannar, kollegor, vänner och släktingar. Vi har mött dem. Vi är dem. Och det skrämmer. För när det kommer till kritan, när instinkterna tar över, då är vi oss själva närmast.

Jag läser inte skräck. Jag har sagt det förut. Det intresserar mig inte, mest för att jag hittills inte hittat en skräckbok jag tycker är bra. Som skrämmer mig. Som får iskalla kårar att rinna längs ryggraden. Oftast blir det mest bara töntigt och jag förlorar intresset.

Det finns inget töntigt över skräcken i Mats bok. Trots monster och läskigheter. På något underligt sätt kryper den in under huden på mig. Jag blir berörd. Och jag vet ärligt talat inte om det är monstren eller vi vardagliga, vanliga människor som är läskigast. Skickligt!

Färjan är ett stycke perfekt läskig läsning så här i halloweentider. Så vänta inte, häll upp en stor kopp te och kryp upp i soffhörnet och läs. Men var beredd på att aldrig någonsin mer boka in en kryssningsbiljett.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget
av Jean-Paul Didierlaurent

Amerikanerna har sin hårdkokta stil. Vi tillknäppta nordmän en mer grubblande vardaglig. Engelsmännen har sina hedar och vindpinade kustsamhällen. Irländarna sin härliga feel-good. Och det finns något lockande hos dem alla.

Men fransmännen. De har något alldeles eget. Att plocka upp en bok av en fransk författare gör något med mig på en själslig nivå som jag har svårt att förklara. Språket känns annorlunda, människorna, miljöerna, allt är annorlunda. Härligt annorlunda.

Och formatet. Vi måste prata en stund om formatet. Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en nätt liten bok precis som så många andra franska pärlor. En handvänlig bok. Lagom stor och lagom tjock för att rymmas i väskan, lätt att hålla i handen varhelst man väljer att läsa den. Fransmännen kan som få få rum med en hel historia på knappt några sidor alls och Jean-Paul Didierlaurent är inget undantag. På 205 sidor ryms en historia både liten och stor på en och samma gång.

"Hans mor visste ingenting. Ingenting om fabriken, och inte heller om den smutsiga bödelssyssla han ägnade sig åt. Under åratal av falskspel hade han förtigit det värsta och fabulerat ihop ett bättre liv, uppfunnit en fiktiv tillvaro enbart för hennes skull."

Här möter vi Guylain Vignolles, en vanlig liten man som inte gör så mycket väsen av sig. Som ljuger för sin mamma om var han arbetar, som går till jobbet på återvinningsstationen för makulerade böcker varje dag, som är sambo med en guldfisk och vars enda ljuspunkt i hans liv är tågresan varje morgon. Då läser han högt för sina medresenärer ur sidor han räddat från papperskrossens mördande käftar.

Så en dag drabbar kärleken honom. En dagbok faller i hans händer och han blir förälskad. Han måste finna Julie, den mystiska dagboksskriverskan, men var? Hur? Några få ledtrådar avslöjar dagboken för honom, han vet att hon är toalettvakt på ett större varuhus. Och han vet att toaletten innehåller exakt 14717 kakelplattor, en viktig detalj för henne.

"Och precis som varje år var det naturligtvis samma tröstlösa tal som bredde ut sig över skärmen: 14717. Jag drömmer fortfarande om ett varmare och mulligare tal som är snällare mot ögat. Ett tal som omfattar några rundmagade nollor eller kanske åttor, sexor eller nio med rejäla kalaskulor. En tjusig trea, yppig som en ammas byst, mer behövs inte för att göra mig nöjd. 14717, det talet är ju bara skinn och ben. Det skyltar öppet med sin tanighet, angiper näthinnan med sina vassa vinklar."

Ja det är en bok om en lite udda karaktär och hans liv, men det är en ljuvlig bok, och så hemskt annorlunda en många av oss är han inte. Jag gillar verkligen det här (en bok om en man som älskar böcker, vad kan man inte gilla med det?). Nej, ingen dör. Nej, det händer inte jättemycket. Men ändå händer det mer än i de flesta fartfyllda thrillers jag normalt läser.

Och ja, jag både tror och hoppas att det kommer en filmatisering av boken. En fransk filmatisering. För precis som franska författare har ett eget språk, en egen färgklang i sina ord så har franska filmmakare det. Det handlar om ett sätt att uttrycka sig om inte går att härma.

Smygläs gärna de första kapitlen i boken här.

Något i hans blick
av Dag Öhrlund
inläst av Stefan Sauk

"Skriket kom över Lenyas läppar redan när hon tappade kontakten med balkongräcket och föll. Hon tyckte att det var konstigt att så många tankar kunde färdas genom en hjärna på några få sekunder, medan en iskall vind brände hennes kinder. Livet blev film. Tankarna upphörde några sekunder senare när hennes huvud slog i asfalten."

Utdrag ur Något i hans blick

Saker är sällan eller aldrig som de ser ut att vara. Varken i livet eller i böckernas värld, och kanske allra minst i novellernas. Och definitivt inte i Något i hans blick av Dag Öhrlund.

"I novellen bör en rörelseriktning av episk grundstruktur äga rum, det vill säga, något bör hända. Många noveller har också en något överraskande avrundning med en slutpoäng."

Den beskrivningen passar i och för sig på flertalet av de actiondrivna spänningsromaner jag så gärna läser. Jag vill att det ska hända något när jag, tempot ska vara ganska högt och twisten på slutet är väsentlig. Obligatorisk faktiskt. Men visst, det är något särskilt med just novellformatet. Kanske gör kortheten att allt överflödigt lull lull måste redigeras bort och kvar blir bara själva kärnan i historien. Allt kommer väldigt nära och det blir svårt att värja sig mot det obehagliga. Och det är så nyttigt. Jag älskar när författarna lyckas lura mig. När jag är tvärsäker på att jag VET, bara för att på slutet inse att nähä, det gjorde jag visst inte.

Novellen yppar sig också synnerligen väl för samhällskritik. Den tjänar som ögonöppnare för många av oss. Särskilt för sådana som mig som inte gärna läser diskbänksrealism. Ge mig ett mustigt äventyr vilken dag som helst och jag läser från pärm till pärm och låter mig svepas iväg till fjärran länder, platser och världar, men be mig inte läsa om min egen, din, allas vår vardag. Med barn som ska snytas och lämnas på dagis, smutsig disk, en överfull tvättmaskin, räkningar att betala osv osv osv

Men ibland stöter man på en historia som trots det griper tag i en. Som inte lämnar en oberörd. Något i hans blickär sådan. Jag kastas rakt in i en kultur jag inte känner och inte förstår. Det handlar om hedersmord, hedersrelaterat brott. Detta vansinniga begrepp som borde strykas ur ordlistan. Det finns inget hedersamt över mord. Aldrig någonsin. Och det är något i berättelsen om polisernas arbete för att klara upp vad som hänt som griper tag i mig. Något som gör att jag fortsätter lyssna på Stefan Sauks uppläsning.

Första gången jag läste den här novellen var i den amerikanska novellsamlingen A darker shade of Sweden. En novellsamling särskilt sammansatt för den amerikanska marknaden där flera av våra främsta kriminalförfattare deltog med varsin novell. Fantastisk läsning, många av novellerna är riktigt bra, men ovanlig. Lite underligt var det allt att läsa de så välkända författarna på ett annat språk. Deras historier blev annorlunda när de berättades på engelska. Inte sämre eller bättre, bara annorlunda.

Nu har Storytel gett ut novellerna på svenska, inlästa av den eminente Stefan Sauk och jag konfronteras än en gång med historien om Lenya och hennes pappa. Men den här gången kommer de ännu närmare, kanske har det med språket att göra. Kanske sätter engelskan en märkbar, om än liten, spärr mellan mig och orden trots att jag läser mycket på engelska. Den spärren är som ni förstår borta nu när orden är på mitt modersmål. Jag konfronteras med dem. Måste ta ställning till dem. Och trots att jag vet vad som händer, hur det går för Lenya, så blir det ändå inte riktigt som jag tänkt mig. Jag tvingas fundera en gång till. Och jag vet ärligt inte vad jag ska tycka. Gjorde hon rätt eller fel? Var han en fegmört som inte stod på sig och berättade? Och jag gillar det. Gillar att jag läser samma historia, men ändå på ett nytt sätt när den byter språk.

Nu är jag ju ingen skrivande människa. Ingen författare.
Absolut inte.
Nej. Nej.
Men OM jag vore det, då hade min bok kunnat börja så här.
Eller....?

”Berätta då. Jag dör om jag inte får veta.”

”Han…” hon tvekade lite ”jag vet inte vad jag ska säga. Han… han har ett eget språk.”

”Ett eget språk? Vad menar du? Är han utlänning?”

”Nej, men vi… vi talar inte så mycket. Det är mest…”

”Sex? Knullar ni som kaniner” Sascha höjde ögonbrynen i en menande gest.

”Nej!” orden kom som en chockad stöt.

Inte så. Inte så hårt. Inte så fult.

”Inte sex? Vad är det då? Vad pratar du om?”

”Vi… Alltså… Det är mer som…”

”Men kom till sak någon gång då. Säg. Så han har ett eget språk. Ja?”

”Ja” ett drömskt leende spred sig från munnen till ögonen ”och jag börjar lära mig det.”

”Du börjar lära dig det? Vad är det här för något? En jävla språkkurs? Jag trodde du hade träffat en karl till slut. Att du äntligen fått dig något.”

”En språkkurs” hon smakade på ordet. ”Ja, så är det. Min alldeles privata språkkurs. Jag håller på att lära mig ett nytt språk. Ett språk utan ord.”

Utan ord. Var det ett skämt eller? Var hon galen? Skulle den här parodin aldrig ta slut. Sascha fick nästan lust att vända sig om och leta efter den dolda kameran.

”Om det här språket inte har några ord, hur pratar han då med dig?”

”Hans ögon talar.”

Sascha kände inte igen sin vän. Vad var för bortbyting som satt på andra sidan bordet med händerna om kaffekoppen?

”Hans mörka ögon viskar till mig. Ljuva ord om kärlek. När han blir arg blir de svarta som natten och skriker om världens orättvisor. De skrämmer mig, och värmer mig.”

Herre gud, det blev bara värre och värre.

”Hans händer får mig att svara. Att göra saker jag aldrig gjort förut, att säga saker jag aldrig sagt förut.”

”Ah, now we’re talking. Det här förstår jag. Sex. Jag sa ju det. Får han dig att skrika, din svartögde hjälte?”

Hon svarade inte men rodnaden som spred sig över halsen och kinderna talade sitt tydliga språk. Vännen hade äntligen träffat en karl som tog henne med storm. Det hade hon fan ta mig förtjänat efter allt som hänt.

”När får jag träffa honom?”

Ljuset i blicken dog genast och axlarna drogs upp mot öronen. Hon skakade på huvudet.

”Träffa… nä… njae… nä jag vet inte…”

Sascha fylldes av onda aningar. Varningsklockorna ekade i huvudet.

Vad var det för karl väninnan träffat egentligen?

Jag kunde bara inte motstå att hoppa på Bokhoras julutmaning. 31 bokligt juliga utmaningar från idag och fram till nyårsafton. Du kommer att kunna läsa mina bidrag/boktips här, på facebook och på instagram. Så är du redo? Då kör vi.

1 december - Vad läser du just nu?

The Big Book of Christmas Mysteries
sammanställd av Otto Penzler

Som den julnörd jag är så frossar jag så här års i julmusik (Årets julklapp av och med Mauro Scocco är en favorit just nu.) och juliga böcker. Genre spelar ingen roll, feel-good, kärlek, skräck, spänning eller klassiker... you name it, jag läser det.

Just nu hoppar jag mellan novellerna i The Big Book of Christmas Mysteries, väljer en här och en där. Läser och myser. Boken var faktiskt ett tips från före detta Bokhoran Helena på Dark Places. Jag klickade genast hem och sedan dess är den ett stående inslag i min decemberläsning.

Här har Otto Penzler samlat 59 mysterier med någon form av julanknytning. Novellerna är uppdelade i olika teman så det är bara att välja och vraka bland det som känns bäst för dagen, eller vad sägs om; A traditional Little Christmas, A Funny Little Christmas, A Sherlockian Little Christmas, A Scary Little Christma eller A Puzzling Little Christmas för att bara nämna några.

2 december och dag två i Bokhoras Julutmaning handlar om Bästa barnboken med jultema. Konstigt nog, eller kanske inte så konstig egentligen, så är det Astrid Lindgrens böcker som poppar upp i huvudet; Pippi som bakar pepparkakor, Emil som ställer till med kalas, jul på Junibacken och i Bullerbyn.

Kajsa Kavat hjälper mormor
av Astrid Lindgren

Men starkast intryck gjorde nog ändå Kajsa Kavat. Hennes strävan att hjälpa mormor som brutit benet har etsat sig fast och trycker undan de andra. Det är säkert 35 år sedan jag läste den sist, men fortfarande kan jag se omslaget framför mig, ser den lilla flickan som säljer mormors polkagrisar på torget och hjälper till med julstöket (fast hon inte vet exakt VAD julstök är för något).

Kajsa Kavat hjälper mormorär en fantastisk liten historia som berör och det gladde mig mycket att se att den fortfarande finns att köpa. En riktig julklassiker.

Röd drottning är en bok om makt, svek, kärlek, klasskamp och revolution

och det kunde vi alla ta till oss och njuta av.

En av flera underbara saker med att bokcirkla är att man tvingas, eller tvingas och tvingas, det är ju helt frivilligt att vara med faktiskt, men man får läsa böcker, genrer, författare som man troligen aldrig läst annars. Gårdagens bok var en sådan för många.

Vid bokmalarnas senaste träff bestämdes att vi skulle läsa fantasy, något de flesta inte gruppen inte läser. Uppdraget att välja bok landade på mig, som ju är nördigt förtjust i genren. En uppgift jag gärna tog på mig utan att inse hur svårt det skulle bli att välja titel. Jag ville ju att det skulle bli bra när vi nu gav oss ut på lite minerad mark.

Mitt första val landade på Imperiets dotter av Raymond E Feist, den första delen i en serie om en ung kvinna som plötsligt finner sig styra över ett mindre rike och de svårigheter hon utsätts för. En underbar serie som flirtar lite med gamla tiders japan eller något sådant. Jag har älskat och läst serien flera gånger och tänkte det kunde bli en bra introduktion, lite som att läsa en historisk roman och utan alltför många övernaturliga inslag eller onaturliga varelser. Men icke - den går inte längre att få tag på.

Röd drottning av
Victoria Aveyard

Neil Gaiman då? En stor favorit för mig. Kyrkogårdsboken kanske? Den är ju dessutom inte så tjock som fantasyromaner brukar vara. Men den kanske vänder sig lite mycket för barn och ungdomar. Hmmm.... inte lätt det här, men till slut föll valet på Röd drottning av Victoria Aveyard. Den är förvisso 378 sidor lång och helt okänd för mig men jag bestämde mig för att pröva. Det här skulle bli spännande.

Seg. Spännande. Läsvärd. Obegriplig. Bladvändare.

Det var några av omdömena igår när Bokmalen träffades för årets sista bokträff. Birgitta bjöd på god mat och vin och diskussionerna gick höga. Och som vanligt var vi inte riktigt överens alla gånger, men det är ju det som är så fantastiskt med att prata böcker.

Alla tyckte det var en spännande historia och vill veta vad som händer nu, så snälla Modernista, sätt fart med att få ut Glassvärdet så fort som möjligt. Vi vill läsa nu!

Att Röd drottningär en debutroman hade vi alla lite svårt att förstå, så väl författare som översättare ska ha en stor eloge, det här är en välskriven bok med stort läsflyt och som många av oss hade svårt att släppa.

När vi kommer in på själva fantastikdetaljerna, var det lite klurigare, men kartan var till stor hjälp. Det kan vara svårt att förankra sitt läsande i verkligheten när allt är hittepå, men genom att bläddra tillbaka till kartan då och då så löste sig den detaljen. Att komma runt karaktärernas olika "magiska" egenskaper var inte lika lätt och de något ovanliga namnen satte också lite krokben, men på det stora hela funkade det fint.

Intressanta funderingar dök upp på om flirten med romarriket, såväl namn som en del av händelserna har tydliga kopplingar dit, tyder på ett specialintresse hos författaren. Liksom tankar på vilken av de speciella egenskaperna vi själva skulle vilja ha, viskare eller el var vanligast, även om Birgitta tyckte vattnet var praktiskt så att man kunde dränka alla man tycker illa om.

Röd drottningär en bok om makt, svek, kärlek, klasskamp och revolution och det kunde vi alla ta till oss och njuta av. Har jag nu lyckats skapa fem nya fantasynördar, Eva och jag är ju redan där? Nej, kanske inte, men att alla tyckte det var en spännande historia som resulterade i en underbar bokpratarkväll räcker långt för mig. Att vi alla vill veta vad som händer sedan är det bästa betyg vi kan ge en bok.

- 100 meter kö, för att få en bok om mens signerad?! En bok om mens?!

Ja jag har mens, hurså?
av Clara Henry

Den upprörda kommentaren är inte min utan yttrades av en inte helt okänd manlig författare på årets bokmässa. Blicken och tonläget var både frågande och trött. Han förstod inte och ironiserade över det oförklarliga. Vad var det här? En ung tjej, youtubestjärna, bloggare och INTE författare, hade skrivit en liten bok som tillsammans med Sigger och Alex stod för den stora skrällen på Bokmässan.

Just då var min enda tanke att "bry dig inte, du tillhör inte målgruppen". Jag hade inte själv bläddrat i boken och hade egentligen ingen åsikt i frågan, mer än att hyperna alltid är fascinerande. Efter att ha läst lite iJa jag har mens hur så?önskar jag att han och alla andra föräldrar läser den, särskilt ni män. Och alldeles speciellt om ni har söner. Och se till att era söner läser den.

Boken är skriven till tjejer men borde läsas av alla. För att skapa förståelse. För det är en stor grej. En grej som krånglar till livet en hel del. För många är det direkt obehagligt och smärtsamt. Och det blir INTE bättre av tonårspojkar (eller för den delen vuxna män) som retas, kommenterar och pikar. Lägg av med det!

Att bli vuxen är svårt för alla, både pojkar och flickor, jag fattar det, men det Clara Henry gör i sin bok är att berätta och förklara allt det där som ingen annan berättar och som i tio, elva, tolv, trettonårs åldern faktiskt inte är så enkelt att sätta ord på, men som man ändå går och funderar över. Bekymrar sig för.

Så snälla, är du förälder köp eller lånas Claras bok och läs den. Se till att dina barn läser den. Och prata med dem om de undrar något om det de läst.

Du kan provläsa boken här.

Med bara ett par dagar kvar på året föll äntligen vintersnön. Vilket i mina ögon är helt perfekta förutsättningar för att sjunka ner i soffan under en varm filt med en god bok och lite glögg som sällskap. Kanske har tomten varit snäll och kommit med hårda klappar i år, eller så får du nu äntligen tid att ta dig an den där att-läsa-högen som lockar med spännande titlar. Vilket som så passar vi härmed på att kicka igång vårens Läsbingo.
Mycket nöje och lycka till!

Novellen är ett utmärkt ljudboksformat. Lagom långt för en promenad efter julmiddagen, pendlingen till jobbet, under ett träningspass, en stunds handarbete i soffan, när man tar sig an strykningen som lagts på hög nu igen eller vid husrenovering.

Och det är något visst med vår favoritarkeolog, Ruth Galloway. Eller hur Christina. Hur var det nu? Vi gillar henne för att hon är som vi. Lite lagom runda och en helt vanlig människa.

I Paradisträdet är det dags för jul. Ruth är väl inte den största julfantasten på denna jord, men det är Kates första jul och Ruth bestämmer sig för att gå all in. Med julklappar, både till Kate och mannen som kanske eller kanske inte är hennes pojkvän, mat och gran. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig och mitt upp i allt måste hon gå på chefens julfest också.

Jag gillar Elly Griffiths historier och även om den här bara är en timme lång, så är det en härlig timme jag får tillbringa med Ruth, Nelson, druiden och de andra karaktärerna i Norfolk som jag på något sätt tycker mig känna.

Du kan provlyssna på boken här.

Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att lyckas?

För succé? För att kunna stå överst på pallen och veta att man är bäst i världen?

Enhörningen
av Jonas & Mattias Karlsson

Det är naturligtvis olika för oss alla, men många är beredda att offra mycket, väldigt mycket. Att satsa hårt. Så hårt att de faktiskt riskerar sin egen hälsa. Det är på en gång fascinerande och ofattbart. Jag förstår det inte, jag är alldeles för mycket soffpotatis för det, men sitter ändå gärna framför tvn och tittar på.

Så här precis i början på året är det skidor och Tour de Ski som gäller. Galningar pressar precis allt ur kroppen för att efter tio dagars skidlopp till slut stå överst på prispallen, och det efter att på längdskidor ha klättrat uppför en slalombacken. Fascinerande. Galet. Till sommaren är det OS i Rio som hägrar. Det kastas, springs, hoppas, simmas, ros och en massa annat för att stå överst med guldmedaljen om halsen. Och det sker tyvärr inte alltid med justa metoder. Vi vet att dopade idrottare kommer att ertappas. Vi vet att vinnare kommer att fråntas medaljer. Vi vet det. Doping är ett stort problem som många sporter tampas med idag.

I sin debutroman Enhörningen har TV-sportens Jonas Karlsson tillsammans med sin bror Mattias satt fingret på just det. Här möter vi Enhörningen, en av Sveriges bästa diskuskastare genom tiderna, bara slagen av Ricky Bruch. Men det är historia nu, tio år sedan, karriären är över. Eller? Är det möjligt för en fyrtioåring att göra comeback? Kanske till och med på internationell nivå? Är en medalj i Rio-OS sommaren 2016 möjligt?

Bakom Nordkoreas stängda dörrar pågår mycket som omvärlden aldrig får nys om, bland annat en mängd medicinska försök. Har forskarna lyckats ta fram ospårbar doping? Kan gendoping ersätta steroider, bloddoping och allt annat som idrottare medvetet eller omedvetet sysslar med för att bli bäst? Och vad har morden i norra Sverige med det hela att göra?

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag började lyssna på Enhörningen just för att Jonas Karlsson skrivit den. Jag gillar hans sportkrönikor och sätt att rapportera och fundera runt idrott, doping och annat. Mina förväntningar var inte särskilt höga men de kom på skam. Det här är bra. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Och med tanke på hur insatt Jonas är på området och vad som sker bakom scenen inom idrottens värld så blir jag lite mörkrädd. Ja, jag vet att det är fiktion. Hittepå. Men ändå. Det ligger säkert en hel del, mer än jag skulle vilja, sanning bakom.

Några långa promenader, pendling till jobbet i mellandagarna och två virkade mössor senare kan jag ärligt säga att jag hoppas att bröderna Karlsson har planer på fler böcker. Inte nödvändigtvis i form av en serie, jag är lite mätt på serier just nu, men gärna från idrottens värld. Det borde finnas en outnyttjad skatt att ösa ur där tycker jag.

Det enda jag egentligen är lite besviken på är att Jonas själv inte läser boken. Det är absolut inget fel på Niklas Engdahls uppläsning, men det hade tillfört boken ytterligare en dimension, ytterligare en känsla av skrämmande verklighet om det var Jonas röst som hördes i högtalarna.

Och ja, man kan vara både bokmal och sportintresserad. Det går alldeles utmärkt.

Det lilla bageriet på strandpromenaden
av Jenny Colgan

Feel-good genren följer, som så många andra genre, ofta ett givet koncept. Huvudpersonen är en kvinna i trettio-fyrtioårsåldern som drabbas av någon form av livskris och ändrar sitt liv radikalt. Och ja, oftast träffar hon den rätte på slutet. Inte alltför sällan flyttar hon ut på landet och startar en affär, ett hotell, B&B eller liknande och uppfyller därmed sina drömmar.

Låter det raljerande. Kanske, men det är absolut inte meningen, det är helt enkelt så det oftast ser ut. Och många gånger funkar det jättebra, medan ännu fler tyvärr bara fylls av klichéer och blir kladdigt sötsliskiga.

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan hör inte till dem. Det här funkar fint. Visst, jag har en förkärlek för vindpinade öar och människorna som bor där, och då särskilt engelska vindpinade öar, men jag tror inte det är avgörande i det här fallet. Den här boken doftar. Den sveper in mig i salta vindar, honung, rosmarin, solvarm hud, blomsterängar och framför allt, nybakt bröd. Bitvis vattnas det i munnen och lusten att baka luftiga härliga bröd blir nästan påtaglig.

Här möter vi Polly. En lyckad kvinna som har allt. Fin lägenhet, bra jobb, snygg pojkvän. Hon är en lyckad kvinna helt enkelt, både i sina egna och andras ögon. Så slås livet i spillror fullständigt när företaget går i konkurs, mannen lämnar henne och skulderna står upp över öronen. Hon måste börja om. Fullständigt. Så hon flyttar in i en rivningsfärdig lägenhet ovanpå ett gammalt bageri i den lilla kuststaden på ön som saknar broförbindelse.

Sakta men säkert återvänder hon till livet men det är ett helt annat liv än det hon levt tidigare. Tack vare en skadad lunnefågel, nya vänner, ett bageri, fiskaren Tarnie och hans besättning så utkristalliserar sig ett nytt liv, ett bättre liv, för alla inblandade.

Du kan provläsa ett par kapitel ur boken här.

Läsning a la carte
Nygräddat hälla-ut-bröd med vällagrad grevéost och en stor kopp earl grey.

1/2 paket jäst
3 tsk salt
4 dl vatten
7 dl vetemjöl special

Rör ihop.
Jäs 40 min
Häll ut på plåt/form med bakplåtspapper
Jäs 15

In i ugn
250 grader i 15 min
175 grader i 40 min

Ät och njut!

Snövit ska dö
av Nele Neuhaus

Det känns nästan lite hädiskt att börja läsa en bok med titeln Snövit ska dö under julledigheterna, och då är inte ens snövit med på Kalles jul längre (om den ens har varit det, jag minns inte).

Nu handlar Nele Neuhaus bok naturligtvis inte om sagan vi alla känner så väl, men tjejen som försvann för så många år sedan kallades Snövit av alla i byn. Dels för sitt svarta hår, sin vita hyr och rosenröda mun, men också för att hon precis fått huvudrollen som just Snövit i skolpjäsen. En roll flera av tjejerna trånat efter.

Nu, tio år senare har Tobias släppts ur fängelset. Mot sitt nekande dömdes han för mord på två tonårsflickor; sin före detta och sin nuvarande flickvän. Mot bättre vetande beger han sig tillbaka hem, bara för att finna att under hans tid i fängelset så har föräldrarna skiljt sig, fadern är på ruinens brant och hemmet är skräpigt och nedgånget. Byborna har vänt fadern ryggen. Vissa sår läker aldrig och tio år är långt ifrån tillräckligt länge för byborna att glömma. I deras ögon är Tobias en mördare och hans föräldrar minst lika skyldiga. De har ju uppfostrat en mördare. Livet är tufft för alla inblandade.

När så plötsligt skelettet efter en ung flicka hittas på en gammal övergiven militärflygplats nära Frankfurt rivs allt upp igen och byn vänder sig åter mot Tobias och hans far. Hämndbegäret sliter i dem. Kiminalpolis Pia Kirchhoff får i uppdrag att reda ut fallet med skelettet och börjar så sakta nysta i historien med de mördade flickorna och snart inser hon att det är något som inte står rätt till. Men alla, bybor såväl som kollegor, motarbetar henne. Fallet är ju utrett och mördaren dömt. Eller?

Snövit måste döär Nele Neuhaus internationella genombrott och jag förstår att den säljer bra. Det här är en spännande, tankeväckande och tyvärr inte alls särskilt otrolig historia. Det är säkert alltför ofta som det går till på just det här sättet, att folk helt enkelt bestämmer sig för vad som har hänt och vem som är den skyldige och sedan struntar i bevis och vidare utredning. Vad gör man inte för kärleken? Kärleken till sina närmaste, sin partner, sitt jobb eller vad det nu vara månde. Skrämmande!

Lite kul var det också att boken utspelar sig i Tyskland, något som inte är allt för vanligt i min läsning tyvärr. Jag måste bli bättre på att sprida mig geografiskt. Det är trots allt så att våra kulturer skiljer sig lite åt vilket ger en extra dimension till läsningen.

Läsning a-la-carte:

Vad passar väl bättre till en bok om Snövit än riktigt röda, saftiga äpplen. Nyttigt är de också. Se bara till att välja själv och inte ta emot förgiftade frukter från hämndlystna drottningar.

Galveston är en mycket bra bok som berör.

Galveston
av Nic Pizzolatto

Så enkelt skulle man kunna sammanfatta Bokkvartettens diskussion om Nic Pizzolattos debutroman Galveston. Men den är naturligtvis så mycket mer än så. På 245 sidor lyckas Pizzolatto berätta en historia med mer innehåll än många andra författare. Historien om Roy och Rocky berör på djupet. Och det värsta av allt - det känns väldigt trovärdigt.

Det bästa av allt - han får oss inte att tycka synd om några av karaktärerna. Det är inga offer som beskrivs. Rakt upp och ner berättas historien om Roy som efter ett rutinuppdrag för sin lånehaj till chef måste fly. Det som var tänkt som en fälla för Roy slutade med att mördarna är de enda som ligger kvar på platsen. Ett resultat som gör att Roy måste fly. Med sig får Roy, helt oplanerat, Rocky, en ung kvinna med ett trasigt förflutet som bit för bit nystas upp under resans gång.

Det här är helt enkelt noir när den är som bäst.

Vi tycker verkligen om det filmiska anslaget, det märks att vi har att göra med en författare som är van att skriva för tv. Pizzolatto är en av författarna till succéserien True Detectiveoch det finns tydliga paralleller i historierna. Skildringarna av vardagen, osentimentalt och rakt upp och ner, karaktärerna som är vanligt folk, inga supermänniskor, white trash och trailor parks.

Jag ska villigt erkänna att jag var lite skeptisk till att börja med men det tog inte lång tid innan jag var fast. Det är en lite annorlunda skriven bok som kräver lite mer av mig som läsare. Man läser inte den här boken snabbt. Läsningen måste få ta sin tid och orden måste få sjunka in, smältas. Men det här är en bok som berör, som kryper in under skinnet. Man kan nästan känna dofterna, slagen som haglar, men också solen som skiner och havet mot bara fötter.

Dessutom är det ju en snygg bok. Omslaget känns helt rätt för historien.

Semestern

The Danish Girl - 2016 års första bokfilm

Rätt inställning till regn

Boken som kom undan

Ready Player One - för här är årets bästa bok

Målarböcker för vuxna - ett fascinerande fenomen

Färjan - aldrig mer

Mannen som läste högt på 6.27-tåget - en fransk liten pärla

Något i hans blick

Så här hade det kunnat börja

Julutmaning

Bästa julbarnboken är en kavat liten historia

Röd drottning som gav en fantastisk kväll

Herregud, det är ju bara en bok om mens

Bingodags!

Paradisträdet - en julnovell

Article 0

Skön läsning med doft av nybakt bröd, salta vindar och solvarm hud

Snövit ska dö

Galveston - noir när den är som bäst