www.bokmalen.nu

Titt som tätt får jag kommentarer från folk, oftast kvinnor, som så gärna skulle vilja vara med i en bokcirkel, men som inte vet hur man gör. Som tror att det är märkligt och pretentiöst.

Så är det naturligtvis inte.

Att bokcirkla är ingen konst. Det handlar i grund och botten om att några personer som alla läst samma bok träffas för att prata om den boken. Det är här många får något lite jagat i blicken. Men jag är urusel på bokrecensioner. Ett ok de bär med sig sedan skoltiden gissar jag.

Att bokcirkla handlar i grund och botten om en enda sak; att ni har läst samma bok och sedan pratar om vad ni tyckte om den. Var den bra? Dålig? Galen? Spännande? Upphetsande?... När man kommit så långt kan man börja fundera på varför man tyckte den var dålig/bra osv.

Det visar sig oftare än man skulle kunna tro att man tycker olika. Och det är då bokcirklandet börjar; när man funderar på varför man tycker si eller så.

Svårare än så är det inte.

Visst kan man gå in på textanalys, språkbruk, karaktärsbeskrivningar och annat, men min erfarenhet är att det ger sig själv. Samtalen leder fram till det ändå i slutänden.

Men...
Jag hör invändningarna komma, men nej, det behöver inte vara svårare än så. Det finns bokcirklar som träffas ute på café, andra träffas hemma hos varandra. Vissa äter middag, andra en smörgås eller soppa. Några dricker vin, andra en kopp te. Vissa läser bara deckare, andra nobelpristagare, klassiker eller romantik. Bestäm det som passar er, det viktiga är att ni läser, träffas och har trevligt.

Så samla några vänner, bestäm en bok ni alla vill läsa, boka ett datum när ni ska ses och kör igång!

Mios blues
av Kristina Ohlsson

"I och med den här boken byter Ohlsson genre lite och väljer att flirta med den hårtkokta amerikanska deckaren med femtiotalsfeeling. Och det funkar!"

Så skrev jag om Kristina Ohlssons bok Lotus blues, och efter att ha läst ut efterföljaren Mios blues kan jag bara konstatera att det gäller fortfarande. Det här funkar. Och mer än så. Om Lotus blues var en av förra årets bästa deckare så slår Mios blues undan fötterna på det här årets deckare. För det här är bra. Riktigt bra.

I första boken fick advokat Martin Brenner i uppdrag att rentvå en kvinna som fällts för flera mord som hon också erkänt sig skyldig till. Sakta men säkert drogs han allt längre in i en trasslig härva och nu är det dags att reda upp den en gång för alla. Något som inte bara utsätter Martin för livsfara utan även dottern Belle, och han är beredd att göra vad som helst för att skydda henne. Precis vad som helst.

Det är spännande, hårdkokt med en rapp dialog och ett tempo utan dess like. Jag gillar verkligen det här och önskar det fanns fler böcker i serien, samtidigt som jag applåderar Kristinas initiativ att låta det bli en duologi (eller vad det nu kan heta) istället för de evinnerliga trilogierna.

Jag är fortfarande lika fascinerad, och lockad, av Martin Brenner. Ja, han är en skitstövel, men han har en rakhet som jag gillar. Han hymlar inte med vem han är, inte för en sekund, men han har också ett stort hjärta, det finns ingenting han inte skulle göra för Belle. Absolut ingenting och det är tydligt från allra första stund. När hoten nu kommer allt närmare visar han också upp en sårbarhet som bara skymtade i första delen.

Det är uppenbart att Kristina haft roligt när hon skrev de här båda böckerna. Antagligen lika roligt som jag har haft när jag läst dem. Frågan är om tomheten är lika stor hos henne som hos mig när det nu är över, när vi lämnar Martin och Belle åt sitt öde. För lika befriande som jag tycker att det är att historien faktiskt slutar här, lika gärna skulle jag vilja läsa mer. Jag hoppas att det kommer fler böcker av samma karaktär från Kristinas penna, för det här gör hon strålande bra och oefterhärmligt. Det är hon ensam om just nu.

PS.

Mios blues är en direkt fortsättning på Lotus blues och jag har svårt att tänka mig att det funkar att läsa del två utan att först ha läst ettan.

Andra som läst och tyckt till om boken:

Johannas deckarhörna som fascineras över att hon gillar skitstöveln Brenner.

Boktok73 som skulle stå först i kön om det kom ut en bok till i serien.

och dagarna går som i här hittade det hon saknade i första boken.

Mios blues : [en Martin Benner-deckare]
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789164204486
Köp: t.ex. hos Bokus, Storytel eller Adlibris

Den unga eliten
av Marie Lu

Vad skulle du göra om du var en superhjälte? Vilka superhjältekrafter skulle du vilja ha? Känns frågorna igen? De dyker upp med jämna mellanrum, oftast till kändisar i olika kortintervjusammanhang. Hittills har jag aldrig sett ett svar som jag gillat. Det blir lätt krystat och tillgjort. Men när jag läste Marie Lus senaste bok Den unga eliten smög sig frågan på mig. Vilka krafter skulle jag vilja ha? Och vilket skulle priset vara för dem? För man får alltid betala ett pris. Alltid.

Kanske förmågan att trolla fram eld ur tomma intet. För en fryskatta som mig så vore det himla bra. Att kunna springa snabbt som vinden? Eller kunna styra vädret? Det skulle ju kunna vara praktiskt när man är ute och seglar till exempel. Att framkalla en lätt bris som fyller seglen vore inte dumt.

Efter att ha överlevt den förfärliga blodsfebern är Adelina Amouteru nu märkt av sjukdomen, hon har blivit en malfetto, en märkt. Hennes svarta hår är nu silverfärgat och sjukdomen tog hennes vänstra öga. Idag täcks den delen av ansiktet av ett ärr. Livet för de barn som märkts av sjukdomen är inte lätt, det är det sällan för den som är lite annorlunda, som sticker ut. När rykten om mystiska krafter och övernaturliga förmågor hos några av barnen börjar spridas blir det ännu tuffare. Snart sätts inkvisitionen in för att leta reda på och "ta hand om" dessa den unga eliten, om de nu finns.

Det börjar lite trevande, inledningen känns lång, inte tråkig och ointressant men det dröjer innan jag sveps med i handlingen. Men när jag fångas så gjorde jag det ordentligt. Lampan lyste långt in på natten för att jag inte ville/kunde lägga ifrån mig boken. Det var ju bara några kapitel (läs 12) kvar. Det går fort. Tur för mig att det var söndag morgonen efter så att jag slapp väckarklockan.

För det här är bra. Jag gillar det och på slutet dyker det upp en knorr som ställer världen på ände för Adeline, en vändning som jag inte såg komma. Och det ska erkännas, jag har redan börjat fundera på vad som kommer att hända i del två. Kan man återuppväcka döda och tjejen med tigern, vem är hon och kommer hon att ställa till fullständigt kaos när hon nu beger sig till Kennettra?

Det finns väl egentligen bara en dålig sak med Den unga eliten och det är att den är del ett i en trilogi och att jag läste den redan nu, innan nästa del ens kommit ut. För jag vill ju veta nu hur det kommer att gå. Inte behöva vänta ett år eller så.

Den unga elitenär en fantastisk bok för unga vuxna, men den lämpar också sig alldeles utmärkt för alla oss som inte kan tacka nej till en bra historia, en bra saga. Som gärna låter oss svepas med till en annan tid, en annan värld. Missförstå mig inte, det är inte något gulligull vi bjuds på, vi konfronteras med rejält mörka stråk och måste själva ta ställning till om den unga eliten är superhjältar eller maktgalna skurkar.

Blev du lite nyfiken? Då kan du provläsa de första kapitlen här, men kom ihåg, det är en bok som smyger sig på dig, som sveper iväg med dig när du minst anar det.

Andra som läst och tyckt till om Den unga eliten
Fantastiska berättelser - som ogillar ordet malfetto men gillar allt annat.
Snowglitter - som tycker det är bok som ger en väldigt speciell känsla.
Bokfrossa - som har lite svårt för en del av karaktärerna men som inte kan sluta läsa.

Den unga eliten
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2015)
ISBN: 9789176450932
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hjärtat i vår vänskap
av Anna Gavalda

Det är något med Anna Gavaldas sätt att berätta som drar mig in i historien. Som inte släpper tag om mig. Min första kontakt med Gavalda var filmen Tillsammans är man mindre ensam, en vacker historia med ett svart stråk som hela tiden ligger där på lur i bakgrunden. Det ska erkännas att jag aldrig läste boken, men stilen och tempot, tilltalade mig mycket.

När så den underbara lilla En dag till skänks kom i min väg så kunde jag inte motstå den. Jag var bara tvungen att läsa. Och nu är den en skatt som pryder sin plats i bokhyllan. Både till innehåll, format och tjocklek. En ljuvlig liten pärla.

Det var därför ingen tvekan om saken, när Hjärtat i vår vänskapdök upp på Storytel så var jag bara tvungen att lyssna. Och om igen lyckas Gavalda presentera en historia utöver det vanliga. Liksom En dag en dag till skänks så är det här en liten kort historia. Hon är skicklig på det där, att koncentrera orden, handlingen till det viktigaste. Hon brer inte ut sig i onödan.

Här möter vi Billie, döpt efter Michael Jacksons hit Billie Jean, och hennes vän Frank när de precis störtat utför en bergssida och ligger skadade i en klippskreva. Natten sänker sig och i ett försök att hålla rädslan och oron borta berättar Billie om sin och Franks vänskap för en av himlens stjärnor. Och det är en osannolik vänskap.

Billie och Frank växer upp i en liten by bortom all ära och redlighet, långt från Paris. En håla där det inte ens finns några bilar kvar att tända eld på. En håla där man super och slår sina barn, om man bryr sig om dem tillräckligt mycket. I den här misären, jag har svårt att hitta ett bättre ord, finner Billie och Frank varandra och de blir vänner. En vänskap som varar hela livet, med några kortare avbrott. De blir varandras familj.

Vi får följa dem från skolan fram till det olyckliga fallet utför berget. Det är en fin, sorglig och bitvis obehaglig resa som målas upp. Hjärtat värker när jag påminns om att det finns människor som har det så här, och samtidigt är det en historia om en vacker vänskap. Om att göra allt för varandra. Om att familj inte nödvändigtvis har något med blodsband att göra.

Hjärtat i vår vänskap är en historia om just vänskap. Stark vänskap. En vänskap som klarar allt, även osämja, kärlekar och avstånd. Det är vackert och sorgligt på en och samma gång. Och jag älskar det. Och fascineras över hur skickligt Gavalda lotsar oss igenom Billie och Franks liv. Hur hon får så mycket sagt med så få ord.

Om Gavaldas tidigare berättelser varit ljusa med mörka stråk så är den här betydligt dystrare, men de ljusa stråken lyser upp och lämnar spår. Djupa spår.

Knappt har ekot av ReadTreaten klingat av (rapport och bildkavalkad från den fantastiska helgen kommer inom kort) förrän nästa bokarrangemang står för dörren. Den 26 maj är det dags för vårens sista bokcirkelträff där vi får besök av författarna till kriminalkomedin Badhytten.

Förhoppningsvis får vi en inblick i hur Christina Olséni och Micke Hansen har tänkt och jobbat med sin debutroman och hur det känns att nu se den ute i bokhandeln och hur det kom sig att de valde att skriva just en kriminalkomedi. Det ska bli väldigt intressant.

Inbitna och vana bokcirklare i Uddevalla vet vid det här laget vad det innebär när de vita paketen med svarta snören dimper ner i brevlådan - spännande läsning! Under ett par veckor kommer vi att läsa, fundera och förbereda oss på att diskutera boken och dess innehåll, inte bara med varandra utan även med författarna. Spännande!

”Med tanke på att den handlar om incest, våldtäkt, gravskändning, nekrofili och en karaktär som fyller en dödssjuk mans saltlösningsdropp med urin och sperma, är det underligt att det mest chockerande med Irvine Welshs nya roman ”A decent ride” är det faktum att den över huvud taget publicerades. Kanske borde den betraktas mer som ett symtom än en berättelse”,

Så inleder Stuart Kelly sin recension av Irvine Welsh nya roman A decent ride i The Guardian.

Det är ord och inga visor det och jag konstaterar omedelbart att nej, det här är inget jag känner minsta lust att läsa. Trots att Welsh förra bok Trainspotting höjdes till skyarna och blev en prisad film. Jag klarar mig faktiskt utan det här.

Och nej, det handlar inte om att vara pryd. Jag kan läsa om alla de där sakerna, om de fyller en funktion och för historien framåt. Att dunka in dem alla i en och samma bok känns mest som ett fånigt effektsökeri och det lockar mig överhuvudtaget inte. Lockar det dig? I så fall, mycket nöje!

Toscana tur och retur
av Åsa Hellberg

I Åsa Hellbergs nya bok Toscana tur och retur möter vi två kvinnor mitt i livet som båda befinner sig vid ett livsavgörande vägskäl. Det är dags att fatta några seriösa beslut om framtiden. Beslut som vi alla vet inte är direkt lätta att fatta, men desto lättare att fly ifrån. Sara och Jessica har i flera år ägnat sig åt just det, att fly från de stora besluten. Tillsammans ger de sig ut på en roadtrip till Toscana, på motorcykel. Det blir en omvälvande resa som sätter vänskapen på prov.

Jag gillar att läsa det här. Det är en stunds skön avkoppling som får mig att le. Ändå har jag känslan av att det är två böcker, två historier jag läser. Två historier som förvisso handlar om samma människor, men som ändå har en tydligt brytpunkt i mitten, där den första historien slutar med att de lämnar Toscana och den andra börjar när de är hemma i Stockholm igen. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att de två delarna inte riktigt binds ihop, men något är det.

Den första delen är ljuvlig på så många sätt. Den är en slags lightversion av den numera klassiska roadmovien Thelma och Louise. Två kvinnor, en motorcykel, en resa. Det är skönt, det är bra och det får mig att le.

Andra delen har mer karaktären av uppgörelse, av vikten av att erkänna för sig själv vem man är och stå för det, framför allt inför sig själv. Det handlar om att göra val. Viktiga val. Ärliga val, val som påverkar hur man lever sitt liv. Och i sann feel-goodanda så löser det sig på alla plan.

Jag var mycket förtjust i En liten värld, som jag fortfarande envisas med att kalla Elsas resaäven om jag vet att den inte heter så. Toscana tur och retur når inte riktigt upp till den, men det är en perfekt bok för hängmattan i sommar, eller handduken på stranden. Man mår bra av att läsa det här helt enkelt.

Du kan provläsa de första sidorna här.

Toscana tur och retur
Författare: Åsa Hellberg
Förlag: Forum (2015)
ISBN: 9789137144047
Köp: t.ex. hos Bokus, Storytel eller Adlibris

Det där som får mig att svepas med så till den grad i en historia så att jag glömmer tid och rum. Så att det enda jag vill göra är att fortsätta läsa, att fortsätta vara en del av historien som spelas upp på sidorna. Det har var ont om det det sista. Kanske är det jag, kanske är det böckerna, jag vet inte, men något saknas.

Jag älskar känslan av att så fullständigt bli en del av historien. Att vara där. I händelsernas centrum. Av någon anledning känns det som om det hände oftare förr. Av ren fåfänga vägrar jag att tro att det har med åldern att göra, att jag på något sätt nu har blivit vuxen. Gammal. Och inte längre kan svepas iväg. Jag vägrar tro det.

Min tolkning är istället att de historierna inte är så många. Att de aldrig varit så många och att det blir allt svårare att hitta dem i den stora amazonasliknande bokfloden som sköljer över oss varje år.

Högen med påbörjade böcker växer ständigt här bredvid sängen. Böcker som på pappret borde passa mig som handen i handsken men som av någon anledning inte lyckas med sitt uppdrag, att lura in mig i historien. Att göra mig till en del av det som utspelar sig på sidorna. Ge mig ett mustigt äventyr, en läskig thriller, ljuv romantik eller bara ren och skär underhållning. Men ge mig något som sveper iväg med mig.

Vad göra?
Eller snarare, vad läsa?

Hämnaren av Buthler & Öhrlund

Jag har svårt att bestämma om jag älskar eller hatar cliffhangers. När de sista orden på sista sidan lästs och jag lämnas med ett stort frågetecken om vad som hände sedan, precis just då hatar jag dem och tycker det borde vara snudd på kriminellt att lämna läsarna på det sättet. Böter, allra minst för författare som gör så.

I nästa stund, när jag sansat mig lite är bilden något mer nyanserad. För jag inser att det är fullkomligt lysande. Nu måste jag ju köpa nästa bok i serien för att få veta hur det går. I samma ögonblick slår irritationen till igen när jag inser att det är ett helt år, minst, kvar tills jag får veta. Jag muttrar och morrar, och, det ska erkännas, imponeras lite. Alltför många författare idag förklarar allt in i minsta detalj. Böckerna håller på alltför länge och får mig att tappa intresset. Snälla, lämna lite åt min fantasi också. Låt mig fylla i detaljerna.

Precis så dubbla var mina känslor när jag läste de sista orden i Hämnaren:

"I nästa sekund sprang X för sitt liv.
Och väntade på skottet som skulle avsluta det."

Jag hade lust att på stående fot utfärda grova böter till författarna. Här hade jag läst 343 sidor om hur Silfverbielke lyckats nästla sig ur den svenska riksdagen, med äran i behåll. Förvisso efter att ha städat lite. Jag hade följt Colts alltmer desperata och tragiska vardag där nere i Haag. Jag hade lidit med Anna. Släkten är alltid värst heter det ju, men frågan är om det finns något som slår att ha Silfverbielke till bror. Jag lider med henne.

I Hämnarenär Christopher Silfverbielke tillbaka gammal god form. Champagnen ligger på kylning, brudarna är sexiga och villiga, till en viss gräns, och planerna än mer diaboliska än vanligt. Han är helt enkelt i toppform. Men verkligheten kryper sakta ikapp denne stilige, charmige, galna och fullkomligt livsfarlige karl. Han kan inte riktigt styra och ställa som han vill längre. Folk runt om honom börjar dra öronen åt sig, de vill inte vara med och leka, och det kan han ju helt enkelt inte tillåta. Eller hur?

Bilden av Silfverbielke börjar nyanseras, den prydliga fasaden krackelerar, och jag gillar det. Det faktum att han inte längre glider fram på en räkmacka tilltalar mig. Och retar min fantasi. Ska han klara sig ur det här? Eller är det början till slutet vi ser.

Men, som sagt, slutet...
Man får inte avsluta en bok på det sättet. Böter! Straffarbete! Fotboja! Vad som helst, bara herrar författare begriper hur irriterande det är och att man inte får lämna sina läsare i ett sådant limbo. De har gjort det förr, i Återvändaren, lämnat mig i totalt frustration över att inte få veta hur det gick. Jag vill inte vänta ett år, jag vill veta NU!

Igår damp seminarieprogrammet till årets Bokmässa ner i brevlådan. Det tog inte många sekunder innan färgpennan plockades fram, telefonen stängdes av och jag kröp upp i soffhörnet för att påbärja planeringen.

Trots att jag ännu bara skummat och markerat de mest uppenbara seminarierna så behöver man inte direkt vara raketforskare för att inse att det stundtals blir tufft att hinna med. Men vad gör det? Det är ju bara Bokmässa en gång om året eller hur? Det gäller att ladda med frukt, vatten, bra skor och snabba fötter så ska det nog gå. Om jag bara lyckas klura ut hur jag ska klona mig också så är alla problemen lösta.

Planeringen fortsätter ikväll...

Fyra minuter
av Johan Ring

Johan Ring har lyckats med något ingen annan lyckats med förr; att få mig att tycka att en skräckhistoria faktiskt är läskig. Oftast blir det mest lite fånigt, särskilt de som envisas med att berätta allt. Som inte låter mig sväva i en läskig ovisshet.

Jag förväntade mig ungefär samma sak av Fyra minuter, men något i Rings historia fångar mig. Kanske är det närheten. Det vardagliga. Kanske är det mardrömmen som plågar så många flygresenärer; att planet ska krascha eller att något smittsamt ska bryta ut ombord på planet så att de alla blir fast där.

Jag vet inte men att läsa den samtidigt som mamma var på väg hem från en semesterresa i Turkiet var väl inte det smartaste jag gjort. Nu kom hon, så klart och tack och lov, hem helskinnad, men en och annan ful tanke hann smyga sig på medan jag läste, det ska erkännas.

Fyra minuter handlar om ett flygplan på väg mot Stockholm som försvinner från radarn i fyra minuter, när det åter dyker upp är det över ett litet samhälle i Småland. Ett samhälle där det sekunderna därefter störtar. Alla ombord dör omedelbart. Eller? Och vad var det egentligen som hände där uppe i luften när planet försvann från radarn?

Men Fyra minuterär mer än bara nervpirrande skräck. Den är också ett underbart porträtt av ett litet samhälle på vischan. Karaktärerna känns äkta och det finns beskrivningar som går rakt in i hjärtat på mig. Som den äldre mannen som förlorat sin hustru:

"Jag insåg att inga av kläderna jag hängde på tork var hennes. Det var bara mina, gamla jeans och kalsonger och skjortor. Inget av henne fanns kvar. Plötsligt var det som att jag mindes vartenda klädesplagg hon någonsin haft på sig, lika tydligt som om jag såg dem på ett fotografi. Och det gjorde så helvetes ont."

Men det är också en kärlekshistoria som får mig att rysa. Det är en kärlek som kämpar, som är villig att offra mycket för att finnas kvar.

"Hans doft var underbar - det doftade inte bara Anders, det doftade dem. När hon pressade näsan mot hans hals och andades in djupt kunde hon känna doften av deras år tillsammans."

Vackrare än så kan kärlek knappast beskrivas. Tillsammans gör dessa ingredienser Fyra minuter till en läskig historia med ett djup jag inte hade väntat mig.

Fyra minuter [Elektronisk resurs]
Författare: Johan Ring
Förlag: Mix Förlag (2015)
ISBN: 9789186845179
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Semestern
av Emma Straub

Semester - det måste vara ett av svenska språkets mest laddade ord. Så fyllt av förväntningar. Förväntningar som tyvärr ofta kommer på skam och istället fyller ordet med ångest och besvikelse.

Lagom till sommarens intåg laddade jag ner Semestern av Emma Straub. Enligt beskrivningen så handlar det om Franny och Jim med sig hela familjen till Mallorca för att fira sin 35åriga bröllopsdag. Vi möter den trumpna tonårsdottern Sylvia, den vuxna sonen Bobby som tar med sin tolv år äldre flickvän och så Frannys bästa vän Charles och hans make Lawrence. De förväntar sig härlig avkoppling i solen, men känslor och sköra relationer sätter käppar i hjulet när hemligheter avslöjas och gamla sår rivs upp.

Det skulle kunna bli hejdlöst roligt och samtidigt besvärande genant att läsa, men mest av allt är det lite lagom feel-good. Det klipper aldrig riktigt till. Semestern bjuder på en stunds skön läsning, absolut, och den gör mig än mer övertygad om att man inte ska packa ihop en skara människor som egentligen inte gillar varandra eller har så mycket gemenstamt i ett och samma hus för att sedan tvinga dem att umgås. Det blir sällan bra.

Men det är en fascinerande historia som Straub målar upp. Det är lite som att titta på tvserier, man kan liksom inte sluta titta, trots att man vet att det kommer att gå åt skogen. Att folk kommer att bli sårade och att det bitvis blir både genant (hur flörtar man som osäker tonåring med den vansinnigt snygge mallorcanen?), lite komiskt (att nocka sig själv med en tennisracket i ett försök att imponera är dråpligt) och ångestframkallande.

Semestern är Emma Straubs stora genombrott och den har legat på NY Times topplista i flera månader. Jag är väl inte helt överens med hyllningarna, det är en trevlig bok, en stunds skön läsning i hängmattan, men inte så mycket mer.

Semestern
Författare: Emma Straub
Förlag: Massolit (2015)
ISBN: 9789187783685
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En sång från havet
av Katherine Webb

Jag tycker om En sång från havet - läs den!

Det borde räcka så, eller hur?
Det borde räcka att berätta att jag tycker om det jag läser och tycker att du också ska läsa boken. Men det gör det naturligtvis inte. Om jag hade varit recensent på en tidning eller i en tvsoffa så hade chefen gett mig bakläxa. Big Time. Jag hade utan pardon blivit skickad tillbaka till tangentbordet. Gör om och gör rätt.

Idag är det jag själv som gör det, skickar tillbaka fingrarna till tangentbordet för att försöka sätta ord på varför jag tycker om En sång från havet av Katherine Webb.

Det är inte helt enkelt att beskriva. Det har så mycket med känslan som infinner sig att göra. Jag mår bra av att läsa det här, och jag vill läsa mer. Vill inte lägga ifrån mig boken även om den sena timmen säger att jag måste.

Men det har också med miljöerna att göra, med dofterna och karaktärerna. Jag är där, i den lilla engelska kustbyn Blacknowle. Jag är där, tillsammans med Mitzy, Zach, Charles och de andra. Jag är med i det som sker och jag vill tillbaka till det lilla samhället när jag tvingas släcka lampan.

Byn och dess invånare kryper in under huden på mig och lockar mig tillbaka. Det är så skickligt gjort av Webb, med små medel och väl avvägda ord väver hon en historia som lockar och förför.

Vi möter Zach, en konsthandlare vars liv inte direkt går som på räls. Han har precis sagt adjö till sin lilla dotter som flyttar med mamman till USA och hans galleri hotas av konkurs. För att komma på fötter igen, och kanske för att komma bort ett tag, bestämmer han sig för att skriva färdigt boken om den kände konstnären Charles Aubrey. Zach beger sig till Blacknowle där Charles målade några av sina mest fantastiska tavlor och sakta men säkert rullas en historia upp som är både vacker och lite tragisk.

När jag läste det här vandrade mina tankar till Skagen och den konstnärskoloni som under en tid levde och frodades där. Var det så här deras liv såg ut? Stora känslor som är omöjliga att hejda och allt för konsten. Var de så här de påverkade människorna i de små kustsamhällena? Storsint, förförande och generöst och samtidigt lite överlägset. Kulturkrocken måste ha varit enorm mellan människor som slet för sitt uppehälle för att ha mat för dagen och de, till synes, dekadenta liv som konstnärerna förde.

En sång från havetär mitt första möte med Katherine Webb men det kommer garanterat inte att bli det sista. Redan nu står Av en annan värld och väntar på mig i bokhyllan.

Provläs!
Du kan läsa de första sidorna här.

En sång från havet
Författare: Katherine Webb
Förlag: Historiska media (2015)
ISBN: 9789175452777
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kvällens nonfictionläsning är en artikel i senaste numret av Världens historia. Det är ett utdrag ur conquistadoren Bernal Diaz del Castillos dagbok. Han är en vanlig soldat som beskriver sina intryck från aztekernas stora marknad i Tenochtitlán. Det hörs på orden att han är imponerad av utbudet av varor, men också av strukturen, hur välordnat allt är. Han är imponerad och kanske lite förvånad, det hade spanjorerna inte väntat sig av de primitiva indianerna.

Själva marknaden skiljer sig inte särskilt mycket från våra dagars besök i saluhallen. En mängd varor saluförs, allt från bröd, ost, kött, frukt, grönsaker, men även guld, skinn, djurhudar och avföring finns att köpa (just det kan du förhoppningsvis inte hitta i saluhallen dock). Det är bara att uppsöka rätt område, rätt gathörn.

Jag ser det framför mig, den myllrande marknaden, känner dofterna, hör sorlet från försäljare och köpare som diskuterar kvalitet och priser. Ibland lågmält och övertygande, ibland högljutt och irriterat i prutningens spel. Och jag får sådan lust att vara där, mitt i hela cirkusen. Jag vill kliva in i tidsmaskinen och resa till Tenochtitlán och se det Castillo såg.

Och i nästa stund låta mig svepas iväg igen, för beskrivningen av staden som ligger på en ö mitt i Texococosjön får tankarna att hoppa till Venedig. Tre broar och ett antal akvedukter leder in till aztekstaden. Det är allt. All annan trafik sker med kanot eller via vindbroar. Plötsligt är det inte den månatliga varumarknaden som dyker upp för mina ögon utan den stora, syndiga, festliga karnevalen i Venedig. Men om igen är det dofterna, färgerna, ljudet, tjattret, skratten som lockar mig. Som får mig att vilja vara där.

Karnevalen i Venedig har naturligtvis inte ett dugg med conquistadoren Castillas dagboksanteckning från azterkernas marknad att göra, men ibland gör hjärnan logiska tankesprång och associationerna kan bli både roande och spännande. Den här gången får de mig att längta efter en riktigt mustig karnevalsberättelse från Venedig. En historia fylld av spänning, intriger, synd och kärlek.

Jag kan bara inte komma på någon. Har du ett boktips att ge mig?

Svarta vatten
av Attica Locke

Attica Locke.

Smaka på namnet. Det är ett så vackert och fantasieggande namn. Attica Locke, locked attic, låst vind, det kunde nästan vara ett indiannamn. Jag blir nyfiken på vilka fantastiska historier som finns på den där låsta vinden. Svarta vattenär uppenbarligen en av dem.

Att som debutant jämföras med kriminalförfattande storheter som Dennis Lehane och George Pelecanosär säkert både smickrande och lite läskigt. Det förpliktigar. Som läsare kommer man att förvänta sig en hel del. Utan att ens ha öppnat Svarta vatten är jag inställd på ett ganska mörkt porträtt av det amerikanska samhället. Och förväntan infrias. Bokens hjälte, Jay, är en ung svart advokat med taskig ekonomi, hög moral, hustru och ett barn på väg.

Vi befinner oss i åttiotalets Texas och rasmotsättningarna och orättvisorna är stora. Jay kämpar för att få ekonomin och firman att gå ihop samtidigt som han försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid floden. Snart ställs han inför svåra val när stadens hamnarbetare drar in honom i sin strejk, han vill få ut större ersättning för sin prostituerade klients räkning, han erbjuds en frestande summa pengar för att hålla tyst med vad han vet, samtidigt som hans hustru blir allt mer höggravid. Allt medan rasmotsättningarna lurar runt hörnet. Livet är inte lätt.

"En blandning mellan The Wire och Dallas".
"Jag skulle förmodligen läsa telefonkatalogen om hennes namn stod på ryggen."

Jag instämmer inte helhjärtat i de lyriska hyllningarna av den här debuten. Miljömässigt och som ett inlägg i samhällsdebatten är Svarta vatten en riktigt bra bok. Utan att egentligen veta har jag tyvärr en känsla av att det inte ser så särskilt mycket bättre ut i dagens Amerika. Och valen Jay ställs inför ger honom samvetskval som känns. Det är skickligt skrivet, men ändå griper det inte riktigt tag och drar mig in i historien. Något saknas.

Kanske beror det på att socialrealismen känns så verklig. Som om det faktiskt är så här det går till, på riktigt. Att det inte bara är hitte på. Och eftersom det är en verklighet så fjärran från den jag lever i så har jag svårt att knyta an till den. Kanske är det så och i så fall är det lite sorgligt. Jag funderar på varför det är lättare att relatera till och sugas in i en helt vild fantasi än en verklig och tragisk verklighet?

Kanske beror det på att läsning är lika med avkoppling för mig. En stunds verklighetsflykt. Det verkliga livet har jag nog av i vardagen och när jag sjunker ner i läsfotöljen vill och behöver jag få sugas in i en fantastisk historia. I så fall är det mitt fel att vi inte klickar till hundra procent, Attica Locke och jag.

Svarta vatten
Författare: Attica Locke
Förlag: Leopard (2014)
ISBN: 9789173435239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

The Three-Nine Line
av David Freed

Under tjugo års tid slet kriget sönder Vietnam. Både amerikanerna och vietnameserna led stora förluster och de personliga tragedierna var många och såren är fortfarande öppna. Jag är för ung för att minnas kriget. Det jag vet är det jag hört, läst eller sett på film och det är naturligtvis bara en liten skärva av sanningen. Men ett förstår jag, det är att såren är svåra att läka. Det kan inte vara lätt att varken glömma eller förlåta.

IDavid Freeds bok The Three-nine Line gör man ett försök att hela, läka och förbättra relationerna mellan de båda länderna. Förvisso av kommersiella skäl, ett handelsavtal skall undertecknas, men ändå. Tre amerikanska krigsveteraner reser till Hanoi för att agera symboler på att man nu går vidare. Under kriget satt de alla tre i det beryktade Hoa Lo-fängelset, mer känt under sitt ironiska namn Hanoi Hilton, och nu ska de på bankett med sin gamle fångvaktare och torterare, den beryktade Mr Wonderful.

Upplägget med det grymma i mötet får mig att rysa. Hur kan man komma på tanken att utsätta en annan människa för något sådant? Men de tre veteranerna reser till Vietnam, de går på middagen och allt är frid och fröjd. Ända tills de ska åka hem. Mr Wonderful har hittats död och veteranerna sätts i husarrest, anklagade för mord och hela handelsavtalet ser ut att gå om intet. Amerikanerna måste göra något.

Det är nu vår hjälte rycker ut. I hemlighet anlitas den före detta stridspiloten Cordell Logan, han reser till Hanoi förklädd till psykiatriker med det skenbara uppdraget att försäkra sig om fångarnas mentala hälsa. I verkligheten ska han försöka lösa gåtan om vem som dödade Mr Wonderful. Och han har tiden emot sig.

Den mentala stressen för en krigsfånge är naturligtvis omöjlig att sätta sig in i. Hur det är att trettio år senare åter utsättas för det, på samma plats där den grymma tortyren nästan tog livet av en, är om möjlig ännu svårare att förstå. Männen hanterar situationen på väldigt olika sätt. Från ett näst intill övernaturligt lugn, till ilska, stress och fysiska utfall.

The Three-Nine Lineär en klassisk amerikansk spänningsroman. Jag kan mycket väl föreställa mig den som film. Alla ingredienserna finns där, amerikanska krigshjältar, spänning, hat, hämnd och inte att förglömma, tidspressen.

Det är kanske inte den bästa bok jag läst/ lyssnat på den senaste tiden, men det är spännande och intressant. Min kunskap om Vietnam, Hanoi, kriget och hur de efterlevande har det är beklagligt liten, men David Freed ger mig lite mer insikt, lite mer förståelse. Inte bara ur amerikanskt perspektiv utan även hur kriget påverkat det vietnamesiska folket. Såren är ju på intet sätt mindre där.

En stor fördel med den här boken var inläsaren, Ray Porter, jag har hittills haft lite svårt att hitta amerikanske inläsare vars sätt att läsa jag gillar, men Porter tyckte jag om.

Ibland sätter livet krokben för en och man kan inte göra det man vill. Och just nu VILL jag vara på väg till Gotland. Alla andra kommer att åka till Gotland den här veckan. Ja, jag vet, jag tjurar som en lite bortskämd unge, men det ÄR ju så.

För första gången arrangeras en deckarfestival i Sverige och jag kan inte vara med. CrimeTime Gotland går av stapeln den 13 - 16 augusti i Visby på Gotland. Femtiotalet författare, både svenska och utländska storheter, kommer att medverka, en del av dem har varit på mina ReadTreater, andra har jag bara läst och önskar att de ville komma på en ReadTreat.

Festivalprogrammet är späckat med spännande punkter; författarprat, intervjuer, middagar, vandringar, skrivarverkstäder, besök från brottsplatsutredare, punkter för barn... you name it. Det är så spännande!

Jag kan bara gratulera er som ska åka dit och ser med spänning fram emot att dränkas i bilder, blogginlägg, artiklar och skönt skvaller. Ja, jag kommer att gnissla tänderna lite för att jag missar allt det roliga, men jag kommer samtidigt att njuta av att ni delar med er.

NÄSTA ÅR SKA JAG VARA DÄR
- om det nu blir en festival nästa år också, det får vi se och hålla tummarna för.

Död i skugga
av Anne Holt

Det absolut värsta som kan hända måste vara att som förälder förlora ett barn. Det måste vara en alltigenom uppslukande händelse som får världen att stanna upp.

Men tänk om den fruktansvärda händelsen drunknar i ännu värre händelser. Om ditt barns död förvandlas till en liten parentes som ingen bryr sig om eller har tid med.

Det är precis vad som händer i Anne Holts bok Död i skugga. Fredagen den 11 juli 2011 dör Jon och Ellen Mohrs son tragiskt i familjens vardagsrum och världen stannar upp. Slutar rotera. Eller, den borde göra det i alla fall.

Istället förvandlas händelsen till en liten bisak som ingen, varken polis eller rättsläkare har tid att undersöka ordentligt, att behandla enligt gängse regler. Exakt samtidigt tar nämligen en ensam våldsverkare Norges oskuld. Oslo skakas av explosioner och på Utöya mördas 69 oskyldiga ungdomar i det värsta terrordådet i landets historia. En händelse som tar all fokus, tid och kraft från rättsväsendet.

Hur reagerar man som utsatt i det här läget? Sorg drabbar oss alla på olika sätt. Ellen förlamas och kan inte ta sig för någonting och Jon gräver ner sig i jobbet. När kriminalpsykolog Inger Johanne Vik börjar nysta i pojkens död är det flera detaljer som skaver lite. Det går inte ihop. Var pojkens död en olyckshändelse, eller är det något ännu värre som hänt?

Det är naturligtvis en fruktansvärd historia som utspelar sig på sidorna. Det är väldigt lätt att känna sig frustrerad över att ingen verkar ta dödsfallet på allvar. Att ingen vill eller känner att de har tid att utreda fallet. Samtidigt förstår jag att fokus läggs på terrordådet och att mindre händelser skuffas undan som mindre viktiga. Jag leker lite med tanken på vilka andra brottslingar som kom undan med blotta förskräckelsen tack vare Breiviks galna tilltag den där dagen. Tanken svindlar lite.

Som vanligt är det en fröjd att läsa Anne Holt. Med små fina medel förmedlar hon stora, skrämmande historier som kryper in under skinnet och berör. Hon är utan tvekan en av Norges skickligaste författare just nu och ser med förväntan fram emot att läsa hennes nya bok Sudden Death.

Blir du nyfiken?
Du kan provläsa de första sidorna här.

"Sommarens roligaste bok", det var vad förlaget sa om boken som ivriga läsare ägnat regniga sommardagar åt. Nu återstod att se om de hade rätt.

Om man sätter samma bok i händerna på fyrtio läsare så lär diskussionerna gå höga när man träffas för att prata om boken. Så blev det även när vi drog igång höstens första Stora Bokcirkelträff tillsammans med Christina Larsson som kommit för att berätta om sitt författarskap och sin nya bok Alibi AB.

Christina är ingen nykläckt duvunge utan debuterade redan 2007 med 5:e Moseboken om kriminalkommissarie Ingrid Bergman från Göteborg. Ett par böcker till har det blivit i serien om Ingrid Bergman innan hon i sommar bytte genre och gav ut sin första feel-good.

Det är alltid fascinerande att höra författare berätta om sitt skrivande och sina böcker och Christina bjöd friskt på såväl roliga anekdoter som insikt i hur olika genrerna är att skriva, men även nyttan av att jobba med en dramaturg. Vi skrattade gott och vet nu precis vilken roll Björn Gustafsson och Babben Larsson hade i Alibi AB.

Och visst gick diskussionerna höga i de olika grupperna.
"Så bra att det slutade lyckligt."
"Nej, men det blev för bra på slutet. Lite sagoaktigt."
"Som en härlig pilsnerfilm."
"Jag gillar farmor, men Viola är för knäpp."
"Stackars Sebbe, vilken ragata han skaffat sig."
"Vad härligt med en tjej med ruter i, precis vad Sebbe behövde."

Det är också det som är charmen och den stora behållningen med att bokcirkla. Att vi inte, faktiskt aldrig, är helt överens. Trots att vi har läst exakt samma ord så har vi uppfattat texten på olika sätt och vi tycker naturligtvis olika. En del älskar det, andra har svårt att läsa humor. Men kontentan var nog ändå att det är en galen historia med en hel del sköna inslag.

Var det "var det sommarens roligaste bok"? Tja, som du förstår så är vi inte helt eniga om det, men att det var skön sommarläsning var vi överens om!

Tack snälla Christina för att du ville komma och dela dina erfarenheter med oss. Det blev en intressant och rolig kväll.

Christina Larsson och Jenny Magnusson med sommarens feel-good, Alibi AB.

Den drunknade
av Therese Bohman

"Svår" "Irriterande" "Välskriven" "Intressant"

Det var några omdömen om Therese Bohmans debutroman Den drunknade när Bokmalen träffades för höstens första bokcirkelträff. Det är fascinerande hur en historia på bara 168 sidor kan engagera och skapa diskussion.

"Man får inte göra som Marina och Gabriel."
"Hur blind är Stella som inte förstår?"
"Varför stannar hon hos honom?"
"Vad hände egentligen på slutet? Stanna eller gå?"

Allra roligast är det att prata böcker när vi inte är helt överens. När vi, likt igår sträcker oss från att tycka att det är svårt att komma karaktärerna inpå livet till att förstå precis hur hon kände och varför hon gjorde som hon gjorde.

Ett par saker var vi dock överens om. Den drunknade är en välskriven bok. På ganska få sidor rullas en komplex historia upp. Varenda sida, vartenda tecken är utnyttjat. Inget tjafs, inget överflödigt utan bara väl valda ord. Det är också en lättläst bok. Bladvändare tror jag var ordet vi enades om. Sidorna flyter fram.

Den drunknade är en bok fylld av kontraster. Mellan lyckad och misslyckad. Underordnad och överordnad. Marina har hela livet levt i skuggan av sin lyckade, vackra äldre syster Stella som har ett bra jobb, bor i ett hus på landet tillsammans med en man hon älskar. Själv har Marina inte lyckats avsluta sin utbildning än, hon bor i en liten lägenhet i Stockholm, har en pojkvän hon egentligen inte känner något för. Det enda som stör bilden av den perfekta, lyckade Stella är mannen hon valt att leva med. En femton år äldre författare. Familjen är inte glad.

Ändå har systrarna en relation. När Marina mitt i sommaren åker till Skåne för att hälsa på Stella ställs allt på ända, men på ett smygande, odramatiskt sätt. Den ena ledtråden efter den andra radas upp för att allt inte står rätt till, och ändå är de så lätta att missa.

På många sätt är det här en klassisk historia om den inte helt enkla relationen mellan två systrar. Om den lockande, lite äldre mannen som duperar människorna runt sig, lindar dem runt sitt lillfinger. Om hur allt ställs på sin spets. Det är ingen deckare eller skräckis, men det finns ett obehag som vilar över historien. Och något i det gör att det känns nytt. Bohman har gjort något eget av ett välkänt koncept.

Jag är innerligt tacksam mot damerna i bokklubben som propsade på att vi skulle läsa en bok ur ReadTreatens goodie bag, valet föll på den Den drunknade. Omslaget på pocketen avskräckte mig. Den signalerade en svår, litterär historia, och jag hade inte, tyvärr, ens öppnat den om jag inte varit tvungen. Det hade varit synd. För jag gillade det här. Mycket! Jag måste erkänna att jag blir nyfiken på hennes andra bok Den andra kvinnan.

Andra som läst och tyckt till om boken:
Bokhora
Boktoka
Bokomaten
Calliope books

Den drunknade
Författare: Therese Bohman
Förlag: Pocketförlaget (2011)
ISBN: 9789186675424
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om konsten att bokcirkla

Mios blues - snabbt, hårkokt och spännande

Den unga eliten - mörkt, spännande och annorlunda

Hjärtat i vår vänskap

Spännande bokpaket till mina bokcirklare

Att chockera för chockerandets skull

Toscana tur och retur - en livsavgörande roadtrip

Jag saknar svepet

Cliffhangers får mig att vilja hämnas

Seminarieprogram på årets Bokmässa

Fyra minuter - luftburen skräck

Semestern - avskräckande och fascinerande

En sång från havet

En dagboksanteckning som skapar läslust

Svarta vatten

The Three-nine Line - som en actionfilm

Festival - och jag är inte där

Död i skugga - Det värsta som kan hända

Var det här sommarens roligaste bok?

Den drunknade - välskriven, irriterande och intressant